Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÄN HALLAND
— Här fanns det skog förr i världen. Det har jag hört
min far berätta. Det är märkvärdigt, att allt har kunnat
bli så ödelagt.
— De har väl gått sin väg och lämnat allt vind för våg,
de, som borde ha kämpat mot sanden, svarade Sigurd
bittert.
— Menar du det? sa Jan raskt. Då vill jag säga dig,
att du kan gå hem och ösa bort sanden från dina åkrar,
när du vill. Det är ingen, som håller dig kvar här.
— Du vet nog, att jag inte kan gå hem och arbeta,
genmälde då Sigurd. Jag är snart lika god tattare, jag, som
du. Jag tycker om brännvin och kortspel, och jag vill
ingenting göra. Jag är alldeles sådan, som du har velat ha mig.
En annan dag hade de kommit att följa en väg, som löpte
fram i randen av ett stort sandfält. Här hade man gjort
försök att binda sanden, och en mängd tallplantor hade
blivit utsatta. En av dessa växte tätt vid vägkanten, och när
Jan gick förbi den, sparkade han upp den med foten.
— Vad är det du gör? sa Sigurd med skarp röst. Han
rynkade pannan och såg ut, som om han hade lust att kasta
sig över tattarn.
— Jag sparkar omkull den här plantan, och jag skulle
ha lust att sparka omkull alla de andra också, svarade Jan.
— Vad kan det göra dig för en glädje? frågade Sigurd.
— Jag kan inte säga dig vad det beror på, sa Jan, men
i de länder, där det finns stora, nakna fält och stora, öppna
hedar, där tvivs tattarna. Men där bonden går fram och
sår och sätter, där kan vi inte härda ut i längden.
— Det kan så vara, sa Sigurd, men nu ska du ändå sätta
ner den där tallplantan i jorden igen. Jan tycktes knappt
förstå hans mening. Han stod bara och stirrade. Sätt ner
den! Eljest ska det bli en annan dans för dig den dag, då
jag blir myndig, skrek Sigurd. Jan böjde sig och satte ner
plantan. När han reste sig, såg han på Sigurd med en lömsk
blick, men han sade ingenting.
Det var mycken undran bland Sigurds grannar över att
han, som var av så god ätt, kunde hålla ut bland tattarna,
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
