Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
suttit och talat rigtigt vackert om barnslighet och
nervositet, som hon skulle försöka arbeta bort, när
han bedt henne vara rigtigt söt och förståndig och
modig för bådas deras skull, kunde hon luta sitt
huf-vud mot hans och hviska: »Ack, om vi finge fara
härifrån, långt, långt bort!»
Men då var det också slut med hans tålamod.
Han sköt henne kallt ifrån sig, förklarade, att han
inte längre stod ut, och gick sin väg.
Hon fick sitta der ensam och se på de låga
fönstren, tycka, att verlden var tom och känna sig
öfver-gifven. Hennes man stötte henne ifrån sig. Han
ville inte ha hennes förtroende. Men hvarför hade
han då gift sig med henne? Det var ändå mest
derfor; att han lofvat henne omsorg och beskydd, som
hon gifvit sitt ja. Och nu ville han inte en gång
tala om saker, som tyngde henne, inte ha hennes
förtroende. Han frågade inte mera efter, hvad hon
tänkte och kände. Hon skulle bara leka och vara
glad, när han kom till henne. Annars ville han inte
veta af henne. Men hon kunde det inte. Nej, det
kunde hon inte. Och när han kom in igen från
fabriken, var hon surmulen och tvär.
Månaderna gingo. Så småningom hade Elisabet
upphört med sina så kallade förtroenden, och
Axelsson, som egde en lyckligt sangvinisk natur, trodde
åter, att hennes grubblerier skulle försvinna af sig
sjelfva. Hvad som plågade honom var likväl att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
