Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
röst; man hade plötsligt blifvit så främmande för
hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina
handskar för att få dem längre och kastade
förstulna blickar bort åt motsatta hörnet, der
gossarne stodo som en skock svarta får och sågo
dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke
komma fram och tala med flickorna?
I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och
hviskade med lifliga gester och uttrycksfulla
miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort för
att helsa på dem. De sågo ej att hon närmade
sig och hon råkade höra slutet af en högtidlig
hviskning: – . . . och under brefvet stod:
i lif och död din Herman . . . Samtalet tystnade
tvärt, när de fingo se Hanna.
– Stör jag er? – frågade hon och undertryckte
med möda en grimas öfver hvad hon hört.
– Nej, visst inte, – svaret kom något tillkrystadt,
– vi talade om våra examensklädningar.
– Jag rår ej för att jag hörde ni talade om
annat, – sade Hanna på sitt rättframma sätt. Hon
satte sig ett ögonblick hos dem och sökte inleda
ett samtal, men då hon såg att flickorna kände
sig besvärade, steg hon upp och gick till Bella
och ett par af de andra.
– Men säg mig, är icke detta fasligt stelt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
