Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste zoologin till morgondagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke envisas att vilja se. Och den arma menniskans
„schelett” tycker jag kunde få vara i fred
i grafven och inte bli taget fram till ett spektakel
för de lefvande.
– Hvem skulle spektakla med något så
allvarligt som döden, – sade Bella undrande. –
Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för
oss att känna vår egen kropp.
– Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den,
som byggt ett hus, bör veta huru det är gjordt,
men inte tillkommer det andra att gå och taga
reda derpå.
– Men läkarena då, huru skola de kunna
sköta en sjuk, om de icke veta huru hans kropp
ser ut och hvar det onda sitter?
Lena såg fundersam ut. – Jaa, doktorerna
. . . de må nu ha lof att vara kunniga om
sådant der. Men inte kunna de ändå göra en
menniska frisk, som Gud vill att skall vara sjuk. Och
om Gud vill göra en sjuk frisk, så inte behöfver
han några doktorer till det. Si, derför tycker
jag, att schelettbilder och droppar och tocket der
är så platta onödan, för ska’ en dö, så dör en.
– Men mins du, Lena, huru glad du var,
när du hade gikt i benet och blef qvitt den
genom doktorns recept?
– Ja, hjertandes, visst var jag glad, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
