Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för ett ögonblick, men sedan blef hon djupt
allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys
anklagelse.
– Bella var alltid så söt och vänlig förr,
nu har hon blifvit ovänlig, som du, och bryr sig
icke om sina gamla vänner. Det är icke blott
vi, som märkt det, alla menniskor säga, att Bella
var mycket snällare förut.
Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom
att förtaga verkan af sina sårande ord, med
låtsad vänlighet sade: – adjö, glöm icke bort
mig! – svarade Hanna blott: – jag skall tänka
på hvad du sagt.
Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren
till sitt rum, kastade sig ned på en stol vid
sängen och borrade hufvudet i kudden.
– Jag ser det! – utbrast hon passioneradt, –
mitt inflytande är skadligt för Bella. Det är
endast jag, som vinner på vår vänskap, hon
förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som
icke sett detta förr! Som icke sett, att mitt
kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne
hård. Att min misstro mot menniskorna måste
göra också henne misstänksam och sträng; att
min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis
smittar det onda, och hon har förtroendefullt
slutit sig till mig, utan att ana huru illa jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
