Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka afund hos några af kamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad
af alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg
och hård!
Men är du det verkligen? Jag har ibland
tyckt, att du blifvit allt mera värd att hållas af;
men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig!
Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog
också detsamma, när hon talade om „det inflytande,
åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott
sin flicka”. Hon var orolig och sorgsen öfver,
att du råkat fästa dig vid mig, som icke kunde
hjelpa dig att bli god och snäll.
. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra
allt godt igen. Om jag kunde afstå från dig,
undandraga dig mitt inflytande, så du fick utveckla
dig fritt! Jag kan nog, om jag vill. Och
jag måste, ack, jag måste ju vilja det, efter det
är till ditt bästa. Det blir ej lätt, . . . det måste
ske så småningom . . . men Gud vare lof, att
det ej är för sent!
Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in
i denna nya tanke, men hon blef lugnare, ju
klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne.
Hon hade för en kort tid mottagit ett dyrbart
lån och ville lemna det ifrån sig, rent och
oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli
ett minne; som sporrade henne att blifva god.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
