Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klacken också, så är din sko som den bör vara.
Se här är min puukko!
– Bravo, det var det bästa! – skrek Bertha,
men Alma såg mycket misstrogen ut. Hon hade
alltid ansett det som något högst oestetiskt att
gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men
efter en stunds funderande utbrast hon raskt:
– Må gå, kör för operation! Jag är med
på färden för att vänja mig vid lifvets
obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne
härefter, jag kommer att tassa som en utkörd krake.
Operationen på den andra skon företogs
under mycken munterhet. Inga knifvar ville bita
på den sega gamla klacken.
Under tiden hade Beila och Hanna smugit
sig längre bort till ett ställe, der några alar gåfvo
skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset
för att ostörda få vexla några ord. Det kändes
så underligt inom Hanna. Hon hade svårt att
bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den
lugnt likgiltiga ton, som anstod vanliga bekanta.
Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.
– Vill du återigen skrämma bort mig med
den der stränga minen? – sade hon halft skämtande,
halft sorgsen. – Just då jag trodde mig
ha fått dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland?
Hvarför har du ej skrifvit ett enda ordentligt bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
