Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt lutad över sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under hela sommaren, hvarför är du katig och
tvär, som en enrisbuske?
– Du inbillar dig, – sade Hanna tvärt,
men kände i detsamma, att hon ljög och
blygdes. –- Nej, du inbillar dig icke, Bella, –
rättade hon sig. – Jag är verkligen förändrad, jag
kan icke vara mot dig som förr.
Bella såg på henne med stora ögon.
– Icke vara som förr mot mig? – upprepade
hon och kände tårarne porla upp i halsen.
– Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, har du
ledsnat?
Huru gerna hade icke Hannat svarat ja, det
hade ju varit det lättaste sättet att komma ifrån
detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig tiil
det; hon måste tvärt om säga nej.
– Hvad är det då? Du måste svara mig
öppet, Hanna! Jag har rätt att få veta det; du
får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva
mig full förklaring öfver orsaken.
Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig,
och Hanna tyckte sig aldrig ha varit i en
svårare ställning. Hon insåg att hon måste
förklara sig och öfvervann obehaget dervid med en
kraftig viljeansträngning.
– Jag skall säga dig hur det är, – sade
hon och fattade Bellas hand. – Jag har märkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
