- Project Runeberg -  Varg-Larsen /
118

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rasens ursprungliga melankoli. Sedan jag lärt känna
honom har jag fått en klarare uppfattning av de gamla
skandinaviska fomsagorna. De vitskinnade,
ljushå-riga resama från detta förfärande pantheon voro alla
av samma stoff som han. De skrattälskande
romanska folkens lättsinne finns icke alls hos honom. När
han skrattar, härrör detta från en sinnesstämning,
som icke är någonting annat än grymhet. Lien han
skrattar sällan, han är oftast dyster. Och denna
dysterhet är lika djupt rotad som hans ras. Detta är
den nordiska rasens arvedel —■ det är denna
sorgbundenhet, som har gjort hela denna ras besinningsfull,
böjd för renlevnad, och fanatiskt moralisk, vilket hos
engelsmännen kulminerar i deras omfattande av
reformerta läran och deras ytterligt stränga uppfattning
av vad som passar sig eller ej.

Det är ett faktum, att det förnämsta avloppet för
denna rasens ursprungliga melankoli har varit
religionen i dess mest sj älvplågande former. Men denna
ersättning har blivit Ulv Larsen förnekad. Med sin
brutala materialism vill han icke veta av någon
religion. Och när så det vilda lynnet kommer på honom,
återstår ingenting annat för honom än att bli
satanisk. Vore han icke så förfärlig, kunde jag emellanåt
känna mig bedrövad för hans skull — som till exempel
en morgon för tre dagar sedan, då jag gick in i hans
hytt för att fylla hans karaffin med vatten och oväntat
råkade på honom därinne. Han såg mig icke. Han
satt med ansikte dolt i händerna, och hans skuldror
hävdes konvulsiviskt, som om han snyftade. Det
såg ut, som om han vore söndersliten av någon mäktig
sorg. Jag drog mig varsamt tillbaka, men jag hörde

118

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:54:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varglarsen/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free