Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TKETTIOFJEHDE KAPITLET
ingen ström; en tom butelj, som kastas i vattnet,
förblir flytande på samma ställe i lä.
Omkring klockan fyra reser sig Hans, fattar tag i
masten och klättrar upp till dess spets, hvarifrån han
kan granska den båge, som horisonten bildar framför
flotten. Ilans blick stannar på en bestämd punkt. Hans
ansigte utvisar ingen öfverraskning, men hans öga är
stadigt rigtadt på ett visst föremål.
— Han har sett någonting, — säger min onkel.
— Jag tror det.
Hans kommer åter ned, sträcker ut armen mot
söder och säger:
— Der nere!
•— Der nere? — upprepar onkel frågande, hvarpå
ban fattar sin kikare och blickar uppmärksamt i den
antydda rigtningen under en minuts förlopp, som
förekommer mig som ett sekel.
— Ja, ja! — utbrister han.
— Hvad ser ni?
— Liksom en ofantlig kärfve, som höjer sig öfver
vågorna.
— Något nytt hafsdjur?
— Kanske.
— Låtom oss då hålla kurs mot vester, ty vi veta
hvad vi hafva att vänta af faran att möta dessa
antediluvianska monster, — säger jag.
— Låt gå som det går, — svarar min onkel.
Jag ser på Hans, men han håller sitt roder med
orubblig hand.
Men om vi på det afstånd, som ännu skiljer oss från
detta djur — och detta afstånd måste uppskattas till
åtminstone tolf mil — kunna se den vattenkolonn, som
utjagas ur dess spruthål, så måste det hafva en
öfver-naturlig storlek. Att fly vore att lämpa sig efter
klokhetens bud, men vi äro icke hitkomne för att vara
förståndiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
