- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
246

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

till jordens medetptJnkt

flöto på detta sätt. Yi tryckte oss intill hvarandra och
höllo hvarandra i handen, för att icke slungas från flotten,
som uthärdade ytterst våldsamma stötar, då den kastades
mot klippmuren. Dessa stötar voro dock sällsynta, hvaraf
jag drog den slutsatsen, att galleriet vidgade sig
betydligt. Det var otvifvelaktigt Saknussemms väg, men i
stället för att färdas på den allena, hade vi genom vårt
oförstånd dragit ett belt haf med oss.

Dessa tankar framstälde sig, som man kan förstå,
på ett obestämdt och otydligt sätt för min själ, och jag
förmådde blott med svårighet sammanhålla dem under
denna svindlande färd, som liknade ett fall. Att döma
af blåsten, som piskade mig i ansigtet, måtte den hafva
öfvergått det snabbaste bantåg i hastighet; det var
således omöjligt att under sådana omständigheter tända en
fackla, och vår sista elektiska apparat hade krossats vid
explosionen.

Jag blef derför mycket öfverraskad, då jag
plötsligen fick se ett ljussken tätt bredvid mig och Hans’
lugna figur upplyst. Den skickliga jägaren hade lyckats
att tända lyktan, och ehuru dess låga i hvarje ögonblick
hotade att släckas af luftlagret, spred den imellertid
något ljus i det förfärliga mörkret.

Galleriet var bredt, såsom jag med skäl antagit,
och den otillräckliga belysningen tillät oss icke att på
en gång se dess båda sidoväggar. Vattnet, som förde
oss med sig, hade större fall än Amerikas ofarbaraste
forsar. Dess yta liknade en knippa flytande pilar,
af-skjutna med den yttersta kraft; jag finner ingen bättre
bild för det intryck, den gjorde på mig. Flotten indrogs
stundom i vattenbvirflarna och ilade då framåt under snabba
kringsvängningar. Då den närmade sig galleriets väggar,
vände jag lyktskenet emot dem och kunde göra mig en
föreställning om färdens hastighet, då klippornas
ojemnheter förekommo mig såsom sammanhängande band, så
att vi tycktes vara inneslutna liksom i ett nät af rörliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free