- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
247

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TrEtTioförsta kapitlet

247

linier. Enligt min uppskattning borde vår hastighet uppgå
till trettio mil i timmen.

Onkel och jag stirrade med stela blickar framför
oss, stödda mot den återstående stumpen af masten, som
i explosionens ögonblick brustit midt utaf. Vi vände
ryggen mot luftdraget, för att icke qväfvas genom
hastigheten af denna rörelse, som ingen mensklig magt kunde
hämma.

Imellertid förgingo timmarne; ställningen
förbättrades ej, men en händelse inträffade, som gjorde den ännu
mera invecklad.

Under det jag sökte att något ordna lasten, fann
jag att största delen af de om bord tagna sakerna
försvunnit, då hafvet vid explosionens utbrott så våldsamt
ryckte oss med sig. Jag ville bestämdt veta, hvilka
resurser vi hade att påräkna, och började mina
undersökningar med lyktan i hand. Af våra instrument
återstodo endast kompassen och kronometern; stegar och tåg
reducerade sig till en omkring masten lindad kabelstump.
Ej en hacka, ej en jernstör, ej en hammare, och, det
värsta af allt, lifsmedel funnos blott för en dag!

Jag undersökte mellanrummen i flotten, ja de minsta
vråar, som bildades af bjelkarna och plankornas fogar.
Intet! Hela vårt förråd bestod blott af en bit torrt kött
och några skorpor.

Jag var tillintetgjord och ville ej fatta vår
belägenhet! Och likväl, för hvilken fara oroade jag mig?
Hur skulle vi väl komma ur de afgrunder, dit den
oemotståndliga strömmen förde oss, om vi än haft tillräckliga
lifsmedel för månader eller år? Hvartill gagnade det
att frukta för hungerns qval, då döden redan visade sig
under så många andra former? Skulle vi ens få tid att
dö af hunger?

Genom någon oförklarlig inbillningens nyck glömde
jag imellertid den omedelbara faran för att i stället egna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free