- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor /
278

(1880) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sängstocken i stugan. Så hade den närsynta tydt moderns
förtäckta ord.

Bedröfvad öfver sin dotters dumhet gick nu moran ätt
besöka styfdottern i hennes hem. Bär mötte denna sin
styfmor ute på gården, åtföljd af en hel flock höns och
kycklingar; en trind köksgris åt ur ett stenfat vid
köksdörren; i byttorna fans smör, i karen kött och på spisen
kokade kål med fläsk uti. Sålunda hade styfdottern uttydt
morans ord, och denna medgaf, att det var rätt.

6. Den dumme pojken.


(Tofta socken.)

Det var en gång en enka, som mannen hade dött
ifrån, och hon hade en pojke, som såg ut som folket är
mest i Grimstorps socken. Modern tyckte, att han var
både grann och kvick, ty han hade en näsa, som satt
midt emellan ögonen, och en mun, som satt ofvanför
hakan, och kvick var han, ty innan han kunde tala ett
enda ord, förstod han att sjelf slicka smöret från
smörmaten och ge modern det bara brödstycket.

När han blef så gammal, att han skulle böija att
läsa, gick det smått med den saken, och då modern
frågade, hur det kunde vara, så svarade han, att det var
derför, att han hade så mycket i sitt hufvud.

«Ja, jag får nog ej behålla min pojke länge; han blir
inte gammal, som redan har så mycket i hufvudet! Sådana
kloka barn lägges tidigt i jorden,» sade enkan. Det var
nu ett svårt bekymmer, men det gick bort, sedan hon en
dag hade kammat och klippt håret på sin pojke. «Nu är
jag glad», sade hon då till sin nabokvinna, «min pojke
hade mycket i sitt hufvud, det är både visst och sant,
men det mesta var dock löss. — Han kan nog lefva och
bli karl, för nu vet jag, att han ej är klokare än andra.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdikt/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free