Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
installerande biblioteksprefekten Platina samt de en gång så härliga
korfreskerna i Apostlakyrkan med de berömda änglagestalterna — i
båda dessa skapelser en Rafaels föregångare. Vid början av 1480-talet
tillkommo så de för hela konstutvecklingen betydelsefulla freskerna
å det Sixtinska kapellets sidoväggar med parallella bilder — en “typologisk
serie“ — ur Moses’ och ur Kristi levnad. Perugino, som också
utsmyckade altarväggen med bilder, vilka sedan fingo vika för Michelangelos
Yttersta dom, var nu den ledande mästaren, och vid hans
sida arbetade (å kapellets sidoväggar) en hel stab av framstående
konstnärer: Pinturicchio, Signorelli, Ghirlandajo, Botticelli och Cosimo
Roselli. Pinturicchio, som stod Perugino närmast, fick även andra
stora uppgifter både utom och inom Vatikanen, bland de senare i de
efter Alexander VI uppkallade Appartementi Borgia samt i Villa
Belvedere. Att utsmycka denna sistnämnda praktbyggnad i den vatikanska
trädgården kallades också Mantegna, vars fresker (i Innocentius
VIII:s kapell) tyvärr äro förstörda. Bibehållna äro däremot Filippino
Lippis i S. Maria sopra Minerva. Och nyss har man åter upptäckt
Bramantes storartade dekorationer i Pallazzo Venezia.
De allra flesta av de ledande mästarna i det utgående quattrocento
hade således fått bidraga att åter göra världsstaden vid Tibern till ett
modernt konstcentrum. Höjdpunkten på denna utveckling nåddes vid
1500-talets början genom den nye delle Rovere på påvestolen, Julius II.
Julius II, som redan var en gammal man, när han utsågs till “kristenhetens
överhuvud”, kan betraktas som ett renässanstidens typiska
kraftgeni, maktlysten och härsklysten, viljestark och hänsynslös, politiker
framför allt men också konstvän — konsten dock i första hand
använd till påvemaktens förhärligande. Michelangelo var en man efter
hans sinne — utom det att han var alldeles för lik honom själv i
viljekraft och självständighetskänsla. Betecknande för dem båda är
den gigantiska planen för Julius II:s gravmonument; betecknande också
planens strandande. Michelangelo, Bramantes svurne motståndare,
som i hemlighet lämnat Rom dagen före grundstenens invigning till
den nya Peterskyrkan (april 1506), måste sedan åtaga sig ett arbete,
som han själv menade låg utanför hans egentliga område, nämligen
freskoutsmyckningen av Sixtinska kapellets tak. Det blev också ett
jättearbete, som helt upptog honom — och honom ensam — i fyra
hela år (1508—1512).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
