Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
bara för stolta att erkänna det och vända om.
Han påstår, att ni vet, att ni inte står ut med att
lefva ett, hvad skall jag säga — Magda rodnade
plötsligt — ett enbart intellektuellt lif. Men ni
har skrutit med att ni kan, och därför tar ni era
sista krafter för att hålla er uppe. Men krafterna
tar snart slut, och så bryts ni en efter en i era
unga år. Eller också af svär jer ni fanan.
— Och det skall han skrifva en roman om?
— Ja, svarade Magda, han säger det. — Skall
du gå nu, vänta ett ögonblick, Helga, du måste
höra hvad jag tror, att han menar med att komma
hit. Han — hviskande — vill ha dig.
— Ja, kunde jag inte tro–
— Nej, men hör på, det är allvar. Jag har
tänkt ut det så här: när de är färdiga med
demimonden, den lättfärdiga frun och familjeflickan, då
får de aptit på såna som dig. Du förefaller honom
obesticklig, därför längtar han att flå af dig det där,
som gör dig olik de andra, och tvinga sig till kvinnan
i dig, och när han fått dig lik alla andra, beroende
af hans nåd, knäckt under hans knä, ja då —
— Får han väl sätta sig och pusta ett tag,
sade Helga.
Magda såg beundrande upp till denna
obeskrifliga säkerhet och bekymmerslöshet.
— Han skulle se dig nu, sade hon stolt. Den
lymmeln. Min Gud, bara jag tänker på
möjligheten, att något eller någon skulle kunna knäcka
dig, Helga, och ta mod och hopp och framtid
från dig, det skulle vi inte kunna öfverlefva. Gud
ske lof, att du är den du är.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
