Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Midt i sädes- och betfälten sof grufbyn Tvåhundrafyrtio sin sömn i den
mörka natten. Man urskilde otydligt de fyra ofantliga massorna af de små
sammanbyggda husen, kasärn- eller sjukhuskomplexer, geometriska,
para-lella, skilda åt af de tre breda avenyerna, uppdelade i lika stora trädgårdar.
Och på den öde slätten hörde man endast stormilarnes tjut i inhägnadernas
lösryckta spjälverk.
Hos familjen Maheu, nummer 16 i andra huslängan, var allt stilla. Det
enda rummet ofvanpå låg dränkt i tjockt mörker och liksom med sitt djup
förtyngde de varelsers sömn, hvilka man vädrade därinne, liggande i hög,
med öppna munnar, förbi af trötthet. Trots den skarpa kölden utomhus
hade den tjocka luften en upplifvande värme, denna kväfvande, varma
sof-rumsluft, som ligger äfven i de bäst hållna sådana kammare, som lukta af
mänsklig boskap. Gökuret i rummet i bottenvåningen angaf, att klockan var fyra,
ännu rörde ingen på sig, gälla andhämtningar pepo, ackompanjerade af ett
par högljudda snarkningar. Helt tvärt steg Catherine upp. Trött, som hon
var, hade hon af gammal vana räknat de fyra timslagen tvärt igenom golfvet
utan att orka vakna riktigt. Sedan kastade hon benen utanför täcket,
tref-vade, ref eld på en tändsticka och tände ljuset. Men hon satt kvar i sängen,
och hennes hufvud var så tungt, att det sjönk bakåt mellan axlarna och gaf
efter för det oemotståndliga behofvet att åter falla ned på hufvuddynan.
Nu lyste ljuset upp rummet, som var fyrkantigt och hade två fönster
samt var upptaget af tre sängar. Där fanns ett skåp, ett bord, två stolar
af gammal valnöt, hvars rökiga ton bildade bjärta fläckar mot väggarna,
som voro målade i ljusgult. Och det fanns intet annat där utom kläder,
som hängde på spikar och en kruka, som stod vid trappafsatsen bredvid en
lerskål, som gjorde tjänst som tvättfat. I sängen till vänster låg äldste
sonen, Zacharie, en 21 års ung man, tillsammans med sin bror Jeanlin, som
gick på sitt elfte år; i sängen till höger lågo ett par småttingar, Léonore och
Henri, och sof vo i hvar andras armar, medan Catherine delade den tredje
sängen med systern Alzire, som för sina nio år var så liten och eländig, att
Catherine inte ens skulle ha känt, att hon hade henne bredvid sig, om det
inte hade varit för den lilla stackarens puckel, som tryckte henne i sidan.
Glasdörren stod öppen, man såg en del af förstugan, ett slags smal gång, där
föräldrarna lågo i en fjärde säng, vid hvilken de hade måst placera den
sist-föddes vagga, Estelles, som knappt var tre månader.
Emellertid gjorde Catherine en förtviflad ansträngning. Hon sträckte
på sig och drog med båda händerna i sitt röda hår, som tofvigt föll ned i
pannan och på halsen. Spenslig för sina femton år, visade hon af sina
lemmar utanför sitt linnes trånga omhölje blott sina blåaktiga fötter, liksom
tatuerade med kol, och sina fina armar, hvilkas mjölkhvithet stack af mot
hennes glåmiga blekhet i ansiktet, som redan var fördärfvadt genom de
ständiga tvättningarna med grönsåpa. En sista gäspning öppnade hennes
mun, som var litet för stor, men hade präktiga tänder i det bleksiktigt hvita
tandköttet, medan hennes grå ögon gräto af bekämpad sömnlust, med ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
