Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utpinadt och tillin te tgj ord t uttryck, som tycktes fylla hela hennes nakna
kropp med trötthet.
Men ett brummande ljud hördes utifrån korridoren, tjock och skroflig
stammade Maheus röst:
»Kors för fan, nu är det tid på... Är det du, som tänder, Catherine?»
»Ja, pappa... Klockan slog nyss där nere.»
»Knalla på då, lata unge! Om du hade dansat mindre i går på söndan,
så hade du väckt oss tidigare... Det är ett lättingslif, du för!» g
Och han fortsatte att träta, men sömnen fick åter öfvertag äfven öfver
honom, hans bannor blefvo otydliga och dogo bort i en ny snarkning.
Den unga flickan gick hit och dit omkring i rummet i bara linnet och
barfota på stengolfvet. När hon kom bredvid Henris och Léonores säng,
höljde hon öfver dem täcket, som hade åkt ned, utan att de vaknade, djupt
försänkta, som de voro, i barndomens tunga sömn. Alzire hade slagit upp
ögonen och vändt på sig för att inta stora systers varma plats, utan att säga
ett ord.
»Hör du, Zacharie! och du, Jeanlin, hör du!» upprepade Catherine, som
nu stod vid de båda brödernas säng, hvilka ännu lågo och vräkte sig med
näsan i kudden.
Hon måste ta den store brodern i axeln och ruska på honom; och när
han låg och mumlade försmädligheter, tog hon sig för att dra täcket af dem.
Det tyckte hon var komiskt och hon skrattade, när hon såg de båda
pojkarna ligga där barbenta och sparka.
»Så’na dumheter, låt mig vara i fred!» snäste Zacharie, som var vid
dåligt lynne, och satte sig upp. »Jag tycker inte om sådana där dumheter ...
Fy sjutton, att man nu skall stiga upp!»
Han var mager och skranglig, långlagd i ansiktet, som var smutsadt af
några glesa skäggstrån, med gult hår och hela den bleksiktiga familjens
ansiktsfärg. Hans skjorta hade åkt upp på magen, och han drog ned
den, visst inte af anständighetskänsla, utan därför, att han tyckte, att det
var kallt.
»Klockan där nere har slagit», upprepade Catherine. »Seså, upp nu,
pappa blir arg.»
Jeanlin, som hade krupit ihop i sängen, slöt till ögonen och sade:
»Ryk och ränn! Jag vill sofva!»
Hon skrattade åter som en snäll tös. Hon var så liten, med spinkiga
lemmar, fast med ofantliga, genom skrofler utsvällda leder; hon tog honom
på armarna. Men han sparkade och sprattlade; hans bleka och skrumpna
apansikte med de gröna ögonen och stora öronen blef krithvitt af ilska öfver,
att han var så klen. Han sa’ ingenting, men bet henne i högra bröstet.
»Ditt gemena odjur!» mumlade hon, i det hon kväfde ett skrik af smärta
och släppte ned honom på golfvet.
Alzire hade icke somnat om igen, hon låg tyst med täcket uppdraget
till hakan. Med krymplingens vakna ögon gaf hon akt på systern och sina
båda bröder, som nu höllo på att klä sig. En ny träta uppstod om lerskålen,
pojkarna knuffade systern, emedan hon höll på för länge med att tvätta sig.
Linnena flögo upp, medan de, ännu sömndruckna, uträttade sitt naturliga
behof, lugnt och ogeneradt som en kull hundvalpar, som vuxit upp tillhopa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
