Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i hans panna, att han tyckte sig känna, hur den borrade ett hål genom
hufvud-skålens ben.
»Bry dig inte om dem», sade Catherine till Etienne. »De skälla alltid.»
Och som snäll flicka började hon åter undervisa honom. Hvarje
lastad grufvagn kom upp i dagen, sådan den afskickades från flötsen, försedd
med en särskild märkbricka, så att mottagaren kunde skrifva upp den på
arbetsplatsens konto. Man måste också vara mycket noga med att riktigt
fylla vagnen och att ta med blott rätta sortens kol, annars blef vagnen icke
mottagen.
Den unge mannen, hvilkens ögon nu började bli vana vid mörkret,
tittade på Catherine, hvit, som hon ännu var, och med bleksiktig hy. Han
skulle inte ha kunnat säga, hur gammal hon var; han skulle ha gissat på tolf
år, så späd föreföll hon honom. Men af ett visst pojkaktigt själfsvåld, af en
naiv oblyghet, som gjorde honom smått förlägen, begrep han, att hon var
äldre. Hon föll honom icke riktigt i smaken; han fann hennes bleka
pier-rothufvud, som af hufvan snördes åt vid tinningarna, allt för slyngelaktigt.
Men hvad som förvånade honom var detta barns styrka, en nervös styrka,
hvari låg mycket öfning och färdighet. Hon fyllde sin grufvagn fortare än
han med små taktmässiga och hastiga skyffeltag; sedan sköt hon den fram
ända till det lutande planet i ett enda sakta och lugnt tag utan svårighet
och utan att stöta emot de låga klipporna. Han däremot tygade illa till sig,
fick vagnen ur spåret och var mycket illa däran.
Det var verkligen icke någon bekväm väg. Det var cirka sexti meter
från brottet fram till det lutande planet, och vägen, som ännu inte hade
blif-vit utvidgad, var smal som en slang och hade mycket olika höjd med tidt
förekommande knölar i taket. På somliga ställen var det nätt upp, att den
lastade grufvagnen kom fram; den, som sköt på, måste lägga sig ned på knä
och på det viset hålla vagnen i gång, för att inte krossa hufvudet på sig.
För resten böjde sig redan stöttorna och gingo af. Man såg dem brustna på
midten med långa, matta bräckor, liksom för klena kryckor. Man fick akta
sig för att icke slita sönder sig på dessa ställen, och under det långsamt
krossande tryck, som knäckte ekstockar, tjocka som låret, kröp man på magen
med dof oro för att plötsligt få höra det knaka i ryggraden.
»Om igen! sade Catherine skrattande.
Etiennes vagn hade på det svåraste stället spårat ur. Han kunde inte
skjuta rakt fram på dessa skenor, som buktade sig på den ojämna marken,
och han svor, han blef arg, han högg ursinnigt tag i hjulen, som han dock
icke, trots de vildaste ansträngningar, lyckades att få på sin plats igen.
»Nej, vänta», sade Catherine. »Om du blir ond, så går det aldrig.»
Hon vände sig baklänges mot vagnen och sköt behändigt sin akterdel
under den, vägde upp den med korsryggen, lyfte den och satte den i spåret
igen. Det var en tyngd af 700 kilogram. Förvånad och skamsen,
stammade han fram ursäkter.
Hon måste visa honom, att han skulle’spärra ut benen och stödja fotterna
mot förtimringen på båda sidor om grufgången för att få fasta
stödjepunkter. Kroppen måste böjas ned, och armarna sträckas styft ut, så att man
kunde skjuta på med alla axlarnas och höfternas muskler. Under en tur
följde han efter henne och såg henne kila i väg med länden spänd och händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
