Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så långt nere, att hon tycktes springa på alla fyra, lik en dvärghäst, som man
får se i cirkus. Hon svettades och flämtade och det knakade i lederna på
henne, men utan att hon klagade och med vanans likgiltighet, liksom om det
för dem alla skulle ha varit ett gemensamt elände att lefva så där
dubbelvikta. Och han lyckades inte att göra på samma sätt, hans skodon
besvärade honom, hans kropp stod inte ut med att gå så där med nedböjdt hufvud.
Efter några minuter blef den ställningen honom olidlig, så pinsam, att han
ett ögonblick lade sig på knä för att räta upp sig och andas ut.
Vid det lutande planet var det sedan åter ett svårt arbete. Hon lärde
honom att flinkt affärda sin vagn. Ofvanför och vid foten af denna plan,
som gjorde tjänst för alla gruforterna, från den ena hissburstationen till
den andra, fanns det en pojke, bromsaren däruppe, mottagaren där nere.
Dessa slynglar på 12 å 15 år skreko gemena ord till hvarandra, och för att
varsko dem, måste man tjuta ännu mustigare uttryck. Så snart det fanns en
tom vagn, som skulle dit upp igen, gaf mottagaren signal, och
vagnskjuter-skan skickade då i väg sin fulla vagn, hvars tyngd drog upp den andra, när
bromsaren lättade på bromsen. Där nere i stollgången i djupet bildades
hela tåg, som hästarna drogo fram till schaktet.
»Ohoj, ni fördömda kräk därnere!» skrek Catherine neråt planet, som
var helt och hållet förtimradt och cirka 100 meter långt och dånade som en
jättestor ropare.
Pojkslynglarna därnere måtte hvila sig, ty ingen af dem svarade.
Vagns-forslingen hade afstannat öfverallt. Till sist hördes en gäll flickröst:
»Mouquette har bestämdt gått och lagt sig med någon.»
Väldiga skrattsalvor dånade, vagnskjuterskoma från hela flötsen höllo
på att krevera af skratt.
»Hvem är det?» frågade Etienne Catherine.
Hon nämnde lilla Lydie, som kände till åtskilligt och som sköt sin
gruf-vagn lika duktigt som en vuxen kvinna, trots sina spinkiga dockarmar. Hvad
Mouquette beträffade, var hon mycket väl i stånd att ge sig i lag med bägge
pojkarna på en gång.
Men så hördes mottagarens röst där nerifrån, ropande, att man skulle
skicka i väg vagnarna. Säkert gick en gruffogde förbi där nere. Vagnarnas
rullande började åter i grufvans nio våningar, och man hörde nu blott
bromsarens och mottagarens regelbundna rop och vagnskjuterskornas flåsande,
när de kommo fram till platsen, ångande af svett likt ston, som fått för tunga
lass. Det var en ilning af djuriskhet, som blåste i gruf van, hanens
plötsligt tända brånad, när en grufarbetare mötte en af dessa flickor på alla fyra
med länden i vädret och nära att med höfterna spränga sina gossbyxor.
Och vid hvarje tur återfann Etienne det kväfvande kvalmet längst inne
i orten, hackornas dofva och trötta knackande, kolbrytarnes tunga,
kvalfulla suckar, då dessa envist höllo på med sitt arbete. Alla fyra hade tagit af
sig så godt som nakna, försvunna bland kolet och ända upp till hufvan våta
af svart smuts. En gång hade man måst göra lös Maheu, som höll på att
kväfvas, och ta undan plankorna, så att kolet skulle kunna glida ned på
vägen. Zacharie och Levaque började att svära öfver flötsen, som blef hård,
sade de, hvilket skulle göra villkoren för deras beting förlustbringande. Cha-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
