Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olust, när de båda andra roade sig, livar för de inte det minsta generade sig
i hans närvaro. Han ville också ingenting annat än skrämma dem och störa
dem genom att skrika till dem, att man såg dem.
»Jo, det är snyggt, se där står en karl och tittar på er!»
Den gången ljög han icke. Det var Etienne, som just skulle fortsätta
sin väg. Barnen sprungo upp och rusade sin väg, och Etienne gick vägen
fram omkring slaggberget och utefter kanalen, i det han skrattade rätt godt
åt dessa tjufungars ängslan. Det var visserligen alldeles för tidigt vid deras
ålder, men de sågo ju så mycket och de hörde så mustiga saker, att man
skulle ha måst binda dem, för att hålla dem tillbaka. Men i själfva verket
kände Etienne sig nedstämd.
Hundra steg längre bort stötte han på flera par. Han kom fram till
Requillart, och där ströko alla flickor i Montsou omkring med sina älskare.
Det var den samfällda mötesplatsen, den af sides liggande, öde vrå, dit
vagn-skjuterskorna kommo för att skaffa sig sitt första barn, när de icke vågade
sig upp på skjulet. Det nedbrutna planket öppnade tillträde för hvem som
helst till den forna gruflafven, som nu var förvandlad till ett öde och
obe-gagnadt område, belamradt med spillrorna efter ett par skjul, som hade
rasat, och med de höga timmerbockarna ännu kvarstående. Där stodo
kasserade grufvagnar, gammalt halfmurket virke bildade riktiga trafvar,
och en torr växtlighet utbredde sig åter öfver denna jordfläck i form af tjockt
gräs eller unga, redan kraftiga träd. Också var hvarenda flicka
hemmastadd där; det fanns undangömda vrår för dem alla; deras älskare kastade
omkull dem på bjälkarna, bakom virkeshögarna, i grufvagnarna. Man
hyste in sig hur som helst, alldeles invid hvarandra, utan att fråga efter
grannarna. Det såg ut, som om det kring den af släckta maskinen, invid detta
schakt, som tröttnat på att ge upp stenkol, härskade en skapelsens hämnd,
den fria kärleken, som under naturdriftens piskslag häfdade dessa flickor,
som ännu knappt voro kvinnor.
Där bodde emellertid en väktare, gamle Mouque, hvilken bolaget nästan
under det förfallna schakttornet lämnat två rum, hvilka de sista bjälkarnas
väntade fall ständigt hotade att krossa. Mouque hade till och med måst
stötta en del af taket; men han fann sig mycket väl där, han och sonen
Mou-quet i det ena, dottern Mouquette i det andra rummet. Enär det inte i
fönstren fanns mer än en enda glasruta, hade gubben måst täppa till dem
genom att spika för bräder. Man såg icke så mycket, men det var varmt.
För resten vaktade denne väktare ingenting; han gick och skötte om sina
hästar i Voreux och brydde sig aldrig om ruinerna af Requillart, där man
bevarat endast schaktet för att tjäna till skorsten åt en ugn, som skulle lufta
ut den bredvid belägna grufvan.
Och på detta sätt åldrades gubben Mouquet midt ibland alla dessa
kärlekshistorier. Ända från det att hon var io år, hade Mouquette legat i
alla vrår af dessa spillror, icke som en ängslig, ännu grön flickunge, liksom
Lydie, utan som en redan duktig och frodig flicka, som passade för skäggiga
ynglingar. Fadern hade ingenting att säga, ty hon visade sig aktningsfull
mot honom och tog aldrig in någon älskare till honom. Han hade dessutom
blifvit van vid de där sakerna. När han gick till Voreux eller kom hem
därifrån, för hvarenda gång han gick ut ur sitt krypin, kunde han icke ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
