Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett steg i gräset, utan att trampa på ett älskande par, och ännu värre var
det, om han ville gå och i den andra ändan af inhägnaden plocka ved för att
koka sin soppa eller samla gräs åt sin kanin, ty då såg han de lystna näsorna
på alla flickorna i Montsou, den ena efter den andra, sticka upp, och han måste
akta sig för att inte vid hvarje steg snafva öfver benen, som voro utsträckta
utefter gångstigarna. För resten blefvo småningom dessa
sammanträffanden inte generande för någon, hvarken för honom, som bara aktade sig
för att falla omkull, eller för flickorna, som han lät hålla på ostörda, i det
att han gick med små, varsamma steg och tog naturliga saker helt fredligt och
beskedligt. Men liksom de i kvällsmörkret kände igen honom, hade han
till sist också lärt att känna igen dem, liksom man känner igen de fräcka
skatorna, som kalasa i trädgårdarnas päronträd. Åh, den ungdomen, hur
den tog för sig, hur lysten den var! Ibland skakade han på hufvudet i tyst
afsaknad och vände sig bort från de bullersamma slynorna, som i mörkret
flåsade alltför högljudt. Det var bara en sak, som retade honom, nämligen
att ett par älskande hade tagit sig den ovanan att rasa och smekas invid
väggen till hans kammare. Inte för att det hindrade honom från att sofva,
men de voro så våldsamma, att väggen till sist for illa.
Hvarenda kväll fick gamle Mouque besök af sin vän gubben
Bonne-mort, som regelbundet före kvällsmaten tog sig samma promenad. De
bägge gubbarna talade knappt med hvarandra, de växlade knappt tio ord
under den halftimme, de sutto tillsammans. Men det friskade upp dem att
sitta där så och tänka på gamla tider, som de tuggade om tillsammans utan
att behöfva tala därom. De satte sig på en stock bredvid hvarandra, sade
något ord och försjönko sedan i sina drömmerier, med näsan mot marken.
De blefvo helt visst unga på nytt. Rundt omkring dem expedierade älskarne
sina älskarinnor, det tisslades och tasslades med hviskningar och kyssar, i
det tilltryckta gräsets friskhet steg det upp en varm doft af flickor. Fader
Bonnemort hade redan på sin tid där bakom grufvan vunnit seger öfver sin
hustru, en kärrskjuterska, så klen och liten, att han lade henne på en
gruf-vagn för att bekvämt omfamna henne. Åh, det var trefliga tider. Och de
båda gubbarna ruskade på hufvudet och skildes slutligen åt, ofta utan att
ens säga god natt.
Men denna kväll sade fader Bonnemort, i det han för att gå hem till
grufbyn reste sig upp från bjälken, just som Etienne kom, till Mouque:
»God natt, gubbe... Säg mig, du kände ju Roussie?»
Mouquet stod tyst en stund och vaggade på axlarna, men så gick han
in till sig, i det han sade:
»God natt, god natt, gubbe 1»
I sin tur satte sig nu Etienne på stocken. Hans nedstämdhet ökades,
utan att han visste hvarför. Den gamle mannen, som han nu såg försvinna,
påminde honom om, när han på morgonen kom hit och 0111 det ordflöde,
som den utpinande blåsten hade framprässat af denne tystlåtne människa.
Hvilket elände! Och alla dessa af trötthet nedbrutna flickor, som på
kvällen voro nog tanklösa att af la barn, kött, som skulle arbeta och lida! Därpå
skulle aldrig bli något slut, om de alltid läte sig häfdas af utsvultna stackare.
Hade de icke hellre bort täppa till underlifvet och prässa ihop låren, liksom
om olyckan hade nalkats dem? Kanske framkallade han dessa oklara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
