Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE DELEN.
I.
Nästa dag och de följande dagarna återtog Etienne sitt arbete vid grufvan.
Han vande sig, hans lif reglerade sig efter detta arbete och dessa nya vanor,
som i början hade förefallit honom så hårda. Blott ett enda af brott inträffade
i den första halfmånadens enformighet, nämligen en hastigt öfvergående feber,
som under två dygn höll honom till sängs, med sönderbråkade lemmar,
brinnande hufvud, i half yrsel fantiserande om, att han sköt sin grufvagn inne i
en alltför trång grufgång, där hans kropp inte kunde komma fram. Det var
endast den för nybörjaren vanliga stelheten, ett öfvermått af trötthet,
hvar-ifrån han genast repade sig.
Och dagar följde efter dagar; veckor, månader förflöto. Nu steg han som
kamraterna upp klockan tre, drack sitt kaffe och tog med sig den dubbla
smörgås, som fru Rasseneur föregående kväll hade gjort i ordning åt honom. När
han om morgonen gick till grufvan, mötte han regelbundet gubben Bonnemort,
som gick hem och lade sig, och när han på eftermiddagen gick från grufvan,
gick han förbi Bouteloup, som då kom för att börja sitt arbete. Han bar nu
hufvan, byxorna, lärftströjan. Han skalf af köld och värmde ryggen, framför
den stora brasan i baracken. Sedan var det att barfota vänta i
mottagnings-salen, där det drog ursinnigt. Men han brydde sig icke vidare om maskinen,
hvars grofva, med koppar stjärnlikt beströdda stållemmar blänkte högt uppe
i dunklet, icke heller om kablarna, som gledo liksom med en nattfågels svarta,
tysta vingar, icke heller om hissburarna, som utan uppehåll kommo upp och
döko ned under larmet af signaler, högljudt utropade befallningar, och af
gruf-vagnar, som kommo golf ve ts järnhällar att skaka. Hans lampa brann illa,
den fördömda lampskötaren hade nog inte gjort den ren; och han tinade inte
upp, förr än Mouquet stufvade in dem allasammans i hissburen, hvarvid han
skämtsamt slog flickorna där bak, så att det smällde. Buren hakades af
och föll som en sten djupt ned i ett hål, utan att han så mycket som rörde på
hufvudet för att se dagsljuset fly. Han tänkte aldrig på möjligheten af ett
fall; han kände sig som hemma hos sig själf, allt eftersom han i slagregn sjönk
ned i mörkret. När Pierron med sin tillgjorda sockersöthet hade släppt ut
dem, var det alltid samma boskapstramp, då de olika arbetslagen med
släpande steg gingo hvar och en till sin ort i grufvan. Han kände numera till
grufvans stollgångar bättre, än han kände Montsous gator, visste, att här
skulle han vika af, längre bort böja sig ner, på något annat ställe undvika en
vattenpöl. Han var nu så van vid dessa två kilometer under jorden, att han
skulle ha kunnat gå dem utan lampa med händerna i byxfickorna. Och alltid
var det samma möten: en fogde, som i förbifarten lyste arbetarna i ansiktet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
