Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gubben Mouque, som ledde en häst, Bébert, körande Bataille, som frustade,
Jeanlin, som sprang bakom gruftåget för att stänga vädringsdörrarna, och den
tjocka Mouquette och den magra Lydie, som sköto sina grufvagnar.
Efter hand led Etienne också mindre af fuktigheten och den kvafva
luften i gruforten. Skorstenen föreföll honom rätt bekväm att gå upp i, liksom
om han skulle ha smält ihop och kunde gå genom springor, där han förut inte
skulle ha vågat sticka in handen. Utan att befinna sig illa däraf inandades
han koldammet, såg klart i mörkret, svettades måttligt, van vid känslan att
från morgon till kväll ha fuktiga kläder på kroppen. För öfrigt slösade han
inte längre i onödan med sina krafter, han hade vunnit en så hastig färdighet,
att den väckte arbetslagets förvåning. Efter tre veckor nämnde man honom
som en bland gruf vans bästa kärrskjutare: ingen sköt raskare sin vagn till
det lutande planet eller expedierade den sedan med så stor säkerhet. Hans
smidiga växt gjorde, att han kunde slinka fram öfverallt, och det gjorde
ingenting, att hans armar voro fina och hvita som en kvinnas, under den lena
huden tycktes de vara af järn, så duktigt skötte de arbetet. Aldrig
beklagade han sig, helt visst af stolthet, icke ens när han pustade af trötthet.
Man hade intet annat att förebrå honom, än att han inte förstod sig på
skämt, utan genast blef ond, det första man ville daska till honom.
För-öfrigt godkändes och betraktades han som en riktig grufarbetare på grund
af denna vanans förkrossande makt, som litet mera för hvarje dag
förvandlade honom till en maskin.
Maheu i synnerhet hade fattat vänskap för Etienne, ty han respekterade
ett väl utfördt arbete. Och dessutom kände han såväl som de andra, att denne
unge man hade en bildning, som var hans egen öfverlägsen; han såg honom läsa,
skrifva, rita små kartutkast, hörde honom tala om saker, som Maheu inte alls
kände till. Detta förundrade honom icke; gruf arbetarna äro råa människor,
som ha trögare fattningsgåfva än maskinarbetarna; men han förvånades öfver
denne lille gosses mod, öfver det hurtiga sätt, hvarpå han hade bitit fast i
stenkolet för att inte svälta ihjäl. Det var den förste tillfälliga arbetare, som
hastigt vant sig vid förhållandena. När det var brådt med kolbrytningen och
Maheu inte ville störa en kolhuggare i arbetet, anmodade han Etienne att
utföra förtimringen, viss om att arbetet skulle bli ordentligt och solidt. Cheferna
bråkade och krånglade ständigt med Maheu om den fördömda förtimringen,
och hvarenda stund var han rädd för att få se ingeniör Négrel komma åtföljd
af Dansaer t och ställa till oväsen och tvist samt låta göra om alltsammans;
och han hade märkt, att hans kärrskjutares för timring bättre tillfredsställde
dessa herrar, fast de gjorde min af att aldrig vara nöjda och ständigt
upprepade, att bolaget en vacker dag skulle vidtaga radikala mått och steg.
Förhållandena stodo och vägde, ett doft missnöje sjöd i grufvan; själfva
Maheu, som var så lugn, knöt till sist näfvarna.
Först hade det rådt en viss rivalitet mellan Zacharie och Etienne. En
kväll hade de till och med hotat hvarandra med stryk. Men den förstnämnde,
som var en duktig och bra pojke, hvilken gjorde sig lustig öfver det, som han
inte tyckte om, blidkades genast genom den vänskapliga inbjudningen att
tömma en sejdel och hade snart måst böja sig inför den nykomnes
öfver-lägsenhet. Äfven Levaque visade sig nu vänlig och pratade politik med
kärr skjutar en, som han sade hade sina goda idéer. Och inom hela arbets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
