Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man sedan skulle troppvis få ge sig i väg till Montsou. Skaror af barn
satte i väg, män i skjortärmarna gingo lättjefullt slankiga, som vanligt om
hvilodagarna, och släpade på sina nedkippade skor. Genom fönster och
dörrar, som i det vackra vädret stodo vidöppna, såg man den långa räckan
af salar, alla öfverfyllda af de gestikulerande och högljudt talande och
skrikande familjernas myllrande skaror. Och från den ena ändan af huslängorna
till den andra luktade det kanin, en doft af rikt kök, som denna dag
kämpade med den inpyrda lukten af stekt lök.
Familjen Maheu åt middag på slaget tolf. Den gjorde inte stort väsen
af sig i allt detta sladder från dörr till dörr i detta grannskap, som blandade
kvinnorna om hvarandra i en ständig ström af rop, svar, lånade saker,
utkörda eller med hugg och slag hemfösta barnungar. För resten stodo de
sedan tre veckor tillbaka på spänd fot med sina grannar Levaque med
anledning af giftermålet mellan Zacharie och Philoméne. Männen kunde vara
tillsammans, men hustrurna låtsade, att de inte mera kände hvarandra.
Denna brytning hade vållat ett återknytande af umgänget med hustru
Pierron. Men hon hade lämnat Pierron och Lydie åt sin mor och hade
tidigt på morgonen gett sig i väg för att tillbringa dagen hos en kvinnlig kusin
i Marchiennes. Man skämtade om henne, ty man kände till den där
kusinen: hon hade mustascher och var öfverfogde i Voreux. Hustru Maheu
förklarade, att inte var det vidare passande att på en sådan söndag som
denna lämna sin familj.
Utom kaninen, som de i en månad hade haft på gödning i ett uthus
och nu förtärde med potatis, hade familjen Maheu i dag köttsoppa och
oxkött. Aflöningen för halfva månaden hade utbetalats dagen förut. De
kunde inte komma ihåg, när de hade haft ett sådant kalas. Inte ens
senaste Barbaradagen — denna fest, då grufarbetarne icke göra något på tre
dagar — hade kaninen varit hvarken så fet eller så mör. Också voro de
tio käkparen, ända ifrån den lilla Estelle, hvars tänder började att komma
fram, och ända till gamla Bonnemort, som höll på att tappa sina, i fart med
att arbeta så oförtrutet, att till och med benen försvunno. Kött, det var
godt; men de hade svårt att smälta det, ty det var alldeles för sällan de fingo
se till något sådant. Allt strök med; det var bara ett stycke soppkött öfver
till kvällen. Man fick äta smörgås till det, om man var hungrig.
Jeanlin var den förste, som försvann. Bébert väntade på honom bakom
skolan. De gingo länge och ströko där omkring, innan de lyckades locka
Lydie att komma med, ty mor Brulé hade bestämt sig för att inte gå ut och
ville behålla henne hos sig. När hon märkte, att flickan sprungit sin väg,
tjöt och skrek hon och skakade sina magra armar, medan Pierron, som blef
uttråkad på detta oväsen, helt lugnt gick ut och dref, liksom en äkta man,
som kan roa sig utan några samvetsförebråelser, enär han vet, att hans hustru
å sin sida har sin lilla förströelse.
Därnäst gick gubben Bonnemort, och Maheu beslöt också att gå och
hämta frisk luft, sedan han frågat sin hustru, om hon tänkte komma och
träffa honom där borta. Nej, det kunde hon nog inte, det var ett så
förskräckligt besvär med barnen; men kanske skulle hon i alla fall komma, hon
skulle tänka på saken och alltid kunde man hitta rätt på hvarandra. När
Maheu väl hade kommit ut, visste han inte rätt, hvart han skulle ta vägen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
