Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han hade inte ens en aning därom. Men nu vaknade grufarbetaren nere i
djupet, grodde nere i jorden som ett verkligt frö, och man skulle en vacker
dag få se, hvad som skulle spira upp midt på fria fältet: det skulle spira upp
män, en här af män, som skulle återupprätta rättvisan. Voro icke efter den
stora revolutionen alla medborgare jämlikar? Skulle arbetaren förbli slaf
åt den arbetsgifvare, som betalade honom, när de röstade tillsammans?
De stora bolagen med sina maskiner förtryckte allt, och man hade inte längre
samma garantier mot dem som förr i världen, då folk af samma yrke förstodo
att skydda sig genom att förena sig till ett skrå. För den sakens skull och
af andra skäl var det, som allt en dag skulle krevera, tack vare upplysningen.
Man kunde se det i själfva grufbyn: förfäderna kunde inte skrifva sitt namn,
fäderna kunde det redan och hvad beträffade sönerna, så läste de och skrefvo
som professorer. Åh, det spirade och spirade så småningom en trög skörd
af män, som mognade i solen. Så snart inte en hvar för hela sin tillvaro var
fastnaglad vid sin plats och när man kunde ärelystet sträfva efter att intaga
grannens plats, hvarför skulle man då inte ta till knytnäfvarna vid försöket
att vara den starkaste?
Maheu, på hvilken räsonnemanget gjorde ett visst intryck, var dock
fortfarande full af misstro.
»Det minsta man knyster, blir man genast afskedad», sade han.
»Gubben har rätt, det blir alltid grufarbetaren, som får släpa, utan att ens kunna
hoppas på att då och då få sig en stek till belöning.»
Hustru Maheu, som suttit tyst en liten stund, vaknade nu upp som
ur en dröm.
»Om det ändå vore sant, hvad prästerna säga, om de fattiga här i
världen blefve de rika i den tillkommande!»
En skrattsalva afbröt henne, till och med barnen ryckte på axlarna, ty
alla hade blifvit otrogna genom den vind, som blåste ute i världen; de
bevarade visserligen sin hemliga tro på spöken, men gjorde sig lustiga öfver
den tomma himmeln.
»Ah, bah, prästerna!» utbrast Maheu. »Om de själfva trodde på det
där, skulle de prata mindre och arbeta mera för att förvissa sig om en bra
plats däruppe... Nej, när man är död, så är man död.»
Hans hustru suckade djupt.
»Ack, min Gud, min Gud!»
Så lät hon händerna sjunka ned i knät och med alldeles tillintetgjord
min sade hon:
»Ja, det är mycket sant, och för oss finns ingen hjälp.»
Alla sågo på hvarandra. Fader Bonnemort spottade i sin näsduk,
medan Maheu glömde sin slocknande pipa kvar i munnen. Mellan Lénore
och Henri, som somnat in mot bordskanten, satt Alzire och hörde på. Men
först och främst Catherine, som stödde hakan mot handen, tog icke sina
stora, klara ögon från Etienne, när han ropade ve öfver det bestående
genom att framlägga sin trosbekännelse och öppna sin sociala dröms
förtrollade framtid. Rundt omkring dem gick grufbyn till hvila; man hörde icke
längre något annat än något barns gråt i fjärran eller någon sent
hemkommen fyllbults gräl. I salen gol väggklockans gök långsamt, en fuktig svalka
steg upp från de sandade golfhällarna trots den kvalmiga luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
