Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det där är då också idéer», sade den unge mannen. »Har ni något
behof af en god gud och hans paradis för att vara lyckliga? Kan ni inte
själfva bereda er lyckan här på jorden?»
Han talade varmt och mycket. Det var den trånga synkretsen, som
med ens sprängdes, en ljusglimt, som bröt in i dessa stackars människors
tillvaro. Eländets ständiga förnyelse, lastdj ursarbetet, detta fänadens öde,
hvilken släpper till sin ull och sedan slaktas — hela olyckan försvann,
liksom med ens sopad bort af en kraftig solstråle, och i ett féeris bländande
prakt steg rättvisan ned från himmeln. Eftersom den gode guden var död,
skulle rättvisan betrygga människornas lycka genom att låta jämlikhet och
broderskap råda. Ett nytt samhälle spirade upp på en dag liksom i en dröm,
en ofantlig stad, strålande som en hägring, där hvarje medborgare lefde af
sitt arbete och fick sin andel af de gemensamma fröjderna. Den gamla,
murkna världen hade fallit i stoft, en ung, från sina brott renad mänsklighet
utgjorde blott ett enda folk af arbetare, som hade till valspråk: Åt hvar och
en efter hans förtjänst och åt hvarje förtjänst efter hans arbete. Och
oaf-låtligen vidgades, förskönades denna dröm och blef alltmera förledande, ju
högre den steg upp i det omöjliga.
Fattad af en dof bäfvan ville hustru Maheu först inte höra på. Nej,
det var alldeles för vackert, man borde inte inlåta sig på sådana idéer, ty de
gjorde sedan lifvet afskyvärdare, och för att bli lycklig, skulle man då ha
fördärfvat allt. När hon såg sin mans ögon stråla, upprörd, öfvervunnen
som han var, blef hon orolig och af brytande Etienne skrek hon:
»Hör inte på det där, gubben min! Du ser väl, att det är sagor, han
berättar... Skulle herrarna någonsin gå in på att arbeta som vi?»
Men småningom verkade förtrollningen också på henne. Och till sist
log hon, sedan hennes inbillning vaknat, och hon trädde in i hoppets
underbara värld. Det var så skönt att under en timme glömma den sorgliga
verkligheten! När man lefver som djur, med nosen i backen, då behöfs det väl
en lögnvrå, där man gläder sig åt att frossa på saker, som man aldrig skall
få. Och hvad som hettade upp henne till att tänka på samma sätt som
Etienne, det var föreställningen om rättvisan.
»Därvidlag har ni rätt!» utropade hon. »Är en sak rättvis, skulle jag
kunna låta hacka mig i småbitar för den... Och det vore sannerligen
rättvist, att vi i vår tur finge njuta.»
Då vågade också Maheu bli het.
»Anamma och regera! Jag är inte rik, men gärna gåfve jag hundra
sous för att inte dö, förrän jag har fått se allt det där ... En sådan
omstört-ning! Nå, blir det snart, och hur skall man gå till väga?»
Etienne tog åter till orda. Det knakade i det gamla samhället; detta
kunde inte hålla ut mera än några månader, försäkrade han tvärsäkert.
Om sättet för idéernas förverkligande syntes han mera osäker, rörde ihop hvad
han hade läst och var inte ängslig för att inför dessa okunniga människor ge
sig in på förklaringar, där han trasslade in sig. Alla system voro där med,
mildrade af vissheten om en lättvunnen triumf, om en universell kyss, som
skulle göra slut på missförståndet klasserna emellan, likvisst utan att taga
med i räkningen fähundarna bland arbetsgifvare och storborgare, som man
kanske skulle bli tvungen att bringa till förnuft. Och Maheus sågo ut att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
