Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad som framför allt verkade rent af kväfvande på dem, det var värmen,
en värme liksom från en kalorifer och som så plötsligt omsvepte dem, medan
deras kinder ännu voro isade af blåsten under vägen. Fem minuter förflöto,
deras bryderi och förlägenhet växte genom välbefinnandet i detta dyrbart
utstyrda och komfortabelt ombonade rum.
Ändtligen kom herr Hennebeau in, med sin bonjour mili täriskt tillknäpp t
och sitt lilla ordensband korrekt knutet. Han öppnade samtalet.
»Nåh, där ä’ ni!... Ni tycks vilja göra uppror...»
Han afbröt sig själf, för att artigt, men stramt inskjuta:
»Sitten ned; jag önskar intet hellre än att få tala med er.»
Grufarbetarne vände sig om och tittade efter sittplatser. Några
djärf-des att slå sig ned på stolarna, medan de andra skrämdes af det broderade
sidenet och därför föredrogo att stå.
Det blef ett ögonblicks tystnad. Herr Hennebeau, som hade skjutit fram
sin fåtölj intill kaminen, räknade dem hastigt och sökte att erinra sig deras
ansikten. Han hade känt igen Pierron, som höll sig i skymundan i sista ledet;
och hans ögon stannade på Etienne, som satt midt emot honom.
»Nå», sade han, »hvad ha ni nu att säga mig?»
Han väntade sig, att få höra den unge mannen taga till orda och blef så
högeligen öfverraskad öfver att få se Maheu träda fram, att han inte kunde
afhålla sig att utbrista:
»Hvad, är det ni, en förträfflig arbetare, som alltid har visat sig så
förståndig, en af Montsous veteraner, hvars familj har arbetat i grufvan ända
sedan man tog det första taget med hackan!... Åh, det är illa, det gör mig
ledsen, att ni står i spetsen för de missnöjda.»
Med nedslagna ögon hörde Maheu på. Men så började han med i
förstone osäker och dämpad röst:
»Det är, herr direktör, just därför, att jag är en lugn man, hvilken man
inte kan förebrå något, som kamraterna ha utsett mig. Detta bör bevisa er,
att det här inte är fråga om någon uppresning, tillställd af bråkmakare och
brushufvuden, som söka att ställa till oreda. Vi begära endast rättvisa, vi äro
trötta på att svälta och vi tycka, att det nu är hög tid att ställa det så, att vi
alla dagar ha åtminstone vårt bröd.»
Hans röst blef kraftigare. Han såg upp och med blicken fäst på
direktören fortsatte han:
»Ni vet mycket väl, att vi inte kunna gå in på ert nya aflöningssystem ...
Man beskyller oss för att göra dåliga förtimringar. Det är sant, vi anslå inte
till detta arbete den behöfliga tiden. Men om vi gjorde det, skulle vår
dagspenning bli ännu mera afknappad, och som den redan nu inte förslår att
lif-nära oss, skulle det då bli totalt slut med oss, ert folk skulle bli alldeles
bar-skrapadt. Betala oss mera, så skola vi förtimra bättre och vi skola nedlägga
på det arbetet den tid, som erfordras, i stället för att ägna alla våra krafter åt
kolbrytningen, det enda arbetet, som lönar sig. Någon annan anordning är
icke möjlig; arbetet måste betalas för att bli gjordt... Och hvad ha ni istället
funnit på? Jo, något, som vi inte kunna få i vårt hufvud, ser ni! Ni sätter
ned betalningen per grufvagn och sedan påstår ni, att ni godtgöra oss för
denna nedsättning genom att betala förtimringen särskildt. Äfven om detta
vore sant, så blefve vi i alla fall bestulna, ty förtimringen skulle alltid kosta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
