- Project Runeberg -  Dagbräckning /
140

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

betedde lian sig som en nyckfull tyrann: han lämnade eller nekade bröd allt
eftersom flickan såg ut, hvilken föräldrarna skickade efter förnödenheterna;
och full af gammalt agg, stängde han dörren framför allt för hustru Maheu för
att straffa henne, för att han icke hade fått Catherine. Till råga på eländet
kom det rätt stark köld, och hustrurna sågo sin kolhög sjunka ihop med den
ängsliga tanken, att man nu icke kunde förnya den vid grufvorna, så länge
männen icke gingo ned. Det var då inte nog med, att man skulle förgås af
hunger, man skulle äfven förgås af köld!

I Maheus hem fattades redan allt. Levaques hade ännu mat, tack vare
ett tjugufrancsmynt, som de hade lånat af Bouteloup. Hvad beträffade
Pierrons, så hade de alltid pengar; men för att se lika utsvultna ut som alla
andra och rädda för, att man skulle vilja låna af dem, köpte de på kredit hos
Maigrat, som skulle ha tillkastat hustru Pierron hela sin butik, bara hon hade
sträckt fram kjolen. Ända från lördagen hade många familjer måst gå och
lägga sig utan att få någon mat. Och inför de förfärliga dagar, som nu
började, hördes ingen klagan; alla lydde lösen med lugnt mod. Det rådde rent
af en absolut tillförsikt, en religiös hängifvenhet, den blinda gärden från ett
folk] af troende. Eftersom man hade lofvat dem rättvisans tidsålder, voro de
beredda att lida för att eröfra den universella lyckan. Hungern gjorde deras
hufvuden öfverspända, aldrig hade den trånga synkretsen öppnat ett mera
vidsträckt där bortom för dessa eländets visionärer. När deras ögon förvirrades
af svaghet, återsågo de där borta sin drömda ideala stad, men nu helt nära
dem och liksom verklig med sitt folk af bröder, med sitt gemensamma arbetes
och de gemensamma måltidernas guldålder. Intet kunde rubba deras
öfver-tygelse, att de omsider skulle få inträda där. Kassan var tömd, bolaget skulle
icke ge efter, hvarje dag skulle förvärra deras belägenhet — ändå behöllo
de hoppet och visade ett leende förakt för fakta. Om jorden brakade
samman under dem, skulle ett underverk rädda dem. Denna tro ersatte brödet
och värmde magen. När Maheus och alla de andra hade alltför hastigt smält
sin soppa af klart vatten, föllo de i half yra, i den ett bättre lifs hänryckning,
som kastade martyrerna för vilddjuren.

Numera var Etienne den obestridde ledaren. Under aftonens samtal blefvo
hans yttranden orakelspråk, allt eftersom studierna förfinade honom och kom
honom att med själftillit yttra sig om allt. Han tillbragte nätterna med att
läsa, han fick allt flera bref; han hade till och med prenumererat på
Häm-naren, en belgisk socialisttidning, och denna tidning, den första, som kom in
i grufbyn, hade skaffat honom ett utomordentligt anseende hos kamraterna.
Hans växande popularitet steg honom för hvarje dag allt mera åt hufvudet.
Att underhålla en omfattande brefväxling, att på alla håll och kanter
diskutera om arbetarnes lott, att ge råd åt Voreux’ grufarbetare, framför allt att
bli ett centrum, att känna världen röra sig omkring honom, detta var för
honom, den för detta maskinarbetaren, grufarbetaren med de svarta och
nersmordahänderna, en anledning att svälla upp af fåfänga. Han steg en pinne högre
upp, han trädde in i den där afskydda öfverklassen med en belåtenhet öfver
sin intelligens och sin välmåga, som han inte ville tillstå ens för sig själf.
Det var blott ett enda obehag, han fortfarande erfor, nämligen medvetandet
om sin brist på underbyggnad, som gjorde, att han kände sig bortkommen
och blyg, så snart han stod inför en herre i bonjour. Om han också fort-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free