Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farande skaffade sig insikter genom att sluka allt möjligt, gjorde bristen på
metod, att han blott långsamt smälte, livad han hade läst och det blef ett
sådant virrvarr, att han till sist visste mycket, som han inte begrep. Också erfor
han i somliga stunder af sundt förnuft en oro öfver sin mission, en farhåga,
att han inte var den väntade mannen. Kanske skulle här ha behöfts en
jurist, en kunskapsrik man, som var i stånd att både tala och handla
utan att kompromettera kamraterna? Men en rörelse i hans inre gjorde
honom åter säker på sig själf. Nej, nej, inga advokater, de äro kanaljer
allesammans; de begagna sig af sina kunskaper för att göda sig på folkets
bekostnad. Det månde gå, hur det ville, arbetarne borde ordna sina
förhållanden själf va. Och han invaggade sig åter i den folkkäre anförarens
dröm: Montsou för hans fötter, Paris i ett dimhöljdt fjärran — hvem vet?
en dag en plats i deputeradekammaren, talarstolen i en praktfull sal, där
han såg sig krossa bourgeoisien med det första tal, som af en arbetare
hållits i en riksförsamling.
Etienne befann sig sedan några dagar i bryderi. Pluchart skref bref
på bref och erbjöd sig att komma till Montsou för att elda upp de strejkandes
hänförelse. Det var fråga om att bilda en enskild förening, där Etienne skulle
bli ordförande; och under detta förslag låg tanken att begagna sig af
strejken för att för Internationalen vinna de grufarbetare, som hittills hade visat
sig misstrogna. Etienne fruktade bråk, men skulle ändå ha låtit Pluchart
komma, om inte Rasseneur hade häftigt klandrat en dylik inblandning. Trots
sin makt måste den unge mannen ta krögaren med i räkningen, enär dennes
tjänster voro äldre och han ännu hade många trogna bland sina klienter.
Etienne tvekade därför ännu och visste icke, hvad han skulle svara Pluchart.
Men på måndagen, vid fyratiden, kom ett nytt bref från Lille, just när
Etienne var ensam med hustru Maheu i det stora rummet i undervåningen.
Maheu, som var uttråkad af sysslolösheten, hade gått för att meta; om han
hade den turen att få upp någon bra fisk nedanför slussen i kanalen, skulle
man sälja den och köpa bröd. Gubben Bonnemort och lille Jeanlin hade
nyss begett sig ut för att försöka sina reparerade ben; småbarnen voro ute
med Alzire, som i timtal samlade kolstybb på slagghögen. Sittande vid den
svaga elden, som man icke längre vågade underhålla, hade hustru Maheu
knäppt upp klänningen; blottande det ena bröstet, som föll ända ned på
magen, gaf hon Estelle di.
När Etienne åter lade ihop bref vet, frågade hon:
»Är det goda underrättelser? Skicka de oss pengar?»
Han gjorde en nekande utbörd, och hon fortsatte:
»Jag vet sannerligen inte, hur vi skola bära oss åt den här veckan ...
Men hålla ut, det sk’a vi i alla fall. När man har rätten på sin sida, så ger det
en mod, eller hur? Och då blir man alltid till slut den starkare.»
Numera var hon af förnuftsskäl för strejken. Det hade ju varit bättre,
om man hade kunnat tvinga bolaget till rättvisa utan att lämna arbetet;
men då man nu hade gjort detta, skulle man inte återupptaga det, förr än
man hade fått rättvisa. Därvidlag visade hon sig omedgörligt bestämd.
Hellre gå under än synas ha haft orätt, när man hade rätt.
»Ack», utbrast Etienne, »om det ville komma en duktig kolera, som
gjorde oss kvitt alla de där utprässarne i bolaget!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
