Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det gjordt och kan inte göras om igen, och numera lika gärna han som någon
annan. Han måste väl gifta sig med mig.»
Hon försvarade sig utan någon häftighet med den undergifna
resignationen hos flickor, som tidigt falla offer för mannen. Var det kanske inte
den för alla gällande lagen? Aldrig hade hon drömt sig något annat: som ett
sexton års barn våldförd bakom slagghögen, sedan elände i hemmet, ifall
älskaren gifte sig med henne. Och hon rodnade af skam, hon darrade på
detta sätt endast därför, att hon behandlades som en gemen slinka inför denne
unge man, hvars närvaro pinade henne och gjorde henne förtviflad.
Etienne hade emellertid rest på sig och låtsande att han rörde om den
nästan slocknande elden för att icke störa uppgörelsen mellan mor och dotter.
Men deras blickar möttes, och han tyckte, att hon visserligen var blek och
utsläpad, men i alla fall vacker, med dessa klara ögon i ett ansikte, som började
att se garfvadt ut, och han erfor en underlig känsla: hans groll var borta, han
skulle helt enkelt ha velat, att hon hade varit lycklig hos den man, hvilken
hon hade föredragit framför honom. Det fanns ännu hos honom ett behof
af att sysselsätta sig med henne och han kände lust att gå till Montsou för
att tvinga den andre att behandla henne mera hänsynsfullt. Men hon såg
endast medlidande i denna ömma vänlighet, som han alltid visade henne,
han måste förakta henne och det var endast därför han fixerade henne så
skarpt. Då hopsnördes hennes hjärta så, att hon höll på att kväfvas och
inte kunde stamma fram några flera urskuldande ord.
»Ja visst, det är nog bäst, att du tiger», återtog modern obevekligt.
»Kommer du tillbaka för att stanna, så stig på; annars packa dig tvärt
i väg och skatta dig lycklig, att jag inte är lös och ledig, ty då skulle jag
redan ha gett dig en fot någonstans.»
Liksom om detta hot plötsligt hade blifvit verklighet fick Catherine en
spark med all kraft där bak, hvars våldsamhet bedöfvade henne af
öfverrask-ning och smärta. Det var Chaval, som i ett språng hade kommit in genom
den öppna dörren och rusade på henne som ett vildt djur. Han hade utanför
stått och lurat på henne en stund.
»Åh, ditt as», tjöt han, »jag har följt efter dig, för jag visste nog, att du
gick tillbaka hit för att låta totalt suga ut dig. Och det är du, som betalar
honom, hva\? Och du undfängar honom med kaffe för mina pengar!»
Hustru Maheu och Etienne sutto häpna och rörde sig inte. Med en
ursinnig rörelse körde Chaval Catherine mot dörren:
»Fan i dig, vill du gå!»
Och när hon tog sin tillflykt i en vrå, kastade han sig öfver modern.
»Jo, det är just ett fint göra, att sitta och vakta, medan din dotter, det
liderliga stycket, ligger där uppe med honom.»
Till sist tog han Catherine om handlofven, ruskade henne och släpade
henne med sig ut. I dörren vände han sig om mot hustru Maheu, som satt
fastnaglad på stolen. Hon hade totalt förgätit att stoppa in bröstet. Estelle
hade somnat och glidit ned med näsan i yllekjolen; fritt och naket hängde
det ofantliga bröstet som jufret på en duktig ko.
»När dottern inte är tillstädes, så är det modern, som låter klappa om
sig i stället», skrek Chaval. »Gå nu och visa honom dina behag. Han är inte
kräsmagad, din slusk till inhysing.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
