Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Etienne ville rusa på sin kamrat och klå upp honom. Fruktan för att
ställa till bråk i grufbyn genom slagsmål hade afhållit honom från att rycka
Catherine ur hans händer. Men nu blef han i sin tur ursinnig, och de båda
männen stodo ansikte mot ansikte med blodsprängda ögon. Det var ett
gammalt hat, en underkufvad svartsjuka, som gaf sig luft. Nu måste endera
af dem göra kol på den andre.
»Akta dig», stammade Etienne och bet ihop tänderna, »så jag inte
hud-flänger dig!»
»Försök!» svarade Chaval.
De stodo ännu några ögonblick och fixerade hotfullt hvarandra på så
nära håll, att deras glödande andedräkt brände dem i ansiktet. Det var
Catherine, som bönfallande fattade sin älskares hand för att släpa honom
bort med sig. Hon drog honom bort ur grufbyn, hon flydde utan att se
sig om.
»Ett sån’t fä!» mumlade Etienne och slog häftigt till dörren, skakad
af så häftig vrede, att han måste gå och sätta sig igen.
Midt emot honom satt förfarande hustru Maheu orörlig. Hon gjorde
en stor gest och det uppstod en tystnad, som var pinsam och fylld af tankar,
som de icke uttalade.
Trots sitt bemödande kom hans blick i alla fall tillbaka till hennes barm,
till detta svall af hvitt kött, hvars mjälla hvithet nu brydde honom. Hon
var visserligen fyrti år och hade förlorat sin figur, liksom en duktig hona, som
födt för många barn; men ännu var det många, som åtrådde henne, ståtlig
och kraftig, som hon var, med sitt stora ovala ansikte, som skvallrade om att
hon förr varit en vacker flicka. Långsamt och lugnt fattade hon bröstet
med båda händerna och stoppade in det. En rosenfärgad flik envisades,
men hon sköt ned den med fingret och sedan knäppte hon till om sig, och var
nu helt svart och lunsig i sin gamla kofta.
»Han är ett svin», sade hon till sist. »Bara ett snuskigt svin kan komma
på så gemena tankar ... För min del struntar jag i alltihopa ... det var inte
värdt att svara på.»
Sedan tilläde hon rättframt utan att ta blicken från Etienne:
»Det är visst och sant, att jag har mina fel, men inte något dylikt...
Det är bara två män som ha rört mig, en kärrskjutare långt före detta, när
jag var femton år, och sedan Maheu. Om Maheu hade öfvergett mig, liksom
den andre, så ta mig sjutton jag vet, hur det då hade gått; och jag är inte
heller stolt öfver, att jag varit hygglig, alltsedan jag gifte mig med honom,
ty om man inte har gjort det som är orätt, beror detta ofta på att tillfällena
ha saknats ... Jag säger bara, som det är, och jag känner grannhustrur, som
inte skulle kunna säga detsamma, eller hur?»
Och han gick ut, medan hon åter tände på brasan, sedan hon hade lagt
den sofvande Estelle på ett par stolar. Om pappa lyckades få upp och finge
sälja en fisk, skulle det i alla fall kokas soppa.
Utomhus mörknade det redan och var isande kallt; med sänkt hufvud
gick Etienne, gripen af djup nedslagenhet. Han kände inte längre vrede
mot mannen eller medlidande för den stackars misshandlade flickan. Den
råa scenen utplånades, drunknade i andra intryck, kastade honom tillbaka
till allas lidanden, till eländets styggelser. Han såg framför sig grufbyn utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
