Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom en fryntlighet, hvari man kunde förnimma något, som liknade
trumpetstötar. Han gjorde sig ofta omtyckt; framför allt respekterade arbetarna
i honom den modige mannen, som ständigt och jämt var hos dem nere i
gruforterna, och som var den förste i faran, så snart någon olyckshändelse
satte skräck i grufvan. Två gånger efter gasexplosioner hade man fått
hissa ned honom på ett under armarna bundet tåg, när till och med de
modigaste hade ryggat tillbaka.
»Seså», fortfor han, »ni vill väl inte, att jag skall få ångra, att jag har
gått i borgen för er? Ni vet, att jag undanbad mig en postering af
gendarmer ... Tala nu helt lugnt, jag hör er.»
Alla tego nu helt förlägna och drogo sig undan från honom; men till
sist var det Chaval, som tog till orda:
»Jo se, herr Deneulin, vi kunna inte fortsätta att arbeta, vi måste ha
fem centimer mera per grufvagn.»
Han tycktes förvånad.
»Hvad för något? Fem centimer! Hvarför kommer ni med denna
begäran? Jag beklagar mig ju inte öfver er för timring, jag vill inte, som
styrelsen i Montsou, införa någon ny aflöningsberäkning.»
»Det är möjligt, men kamraterna i Montsou ha i alla fall rätt. De gå
inte in på beräkningen och de fordra en förhöjning af fem centimer, för det
går inte för sig att arbeta ordentligt med de nuvarande ackorden... Vi
måste ha fem centimer mera, eller hur, kamrater?»
Det hördes instämmande röster, och oväsendet började på nytt, med
häftiga åtbörder. Småningom närmade sig åter alla och bildade en trång
krets.
Det flammade till i Deneulins ögon, medan han, som ville föra ett
kraftigt regemente, knöt ihop näfven af fruktan för, att han skulle kunna ge
vika för frestelsen att hugga en af dem i nacken. Han ville nu hellre
diskutera och tala förnuft.
»Ni vill ha fem centimers förhöjning; jag medger, att det är arbetet
värdt. Men jag kan inte ge er dem. Om jag gjorde det, skulle det helt
enkelt vara ute med mig... Lären er förstå, att jag måste lefva, för att ni
sk’a kunna lefva. Och hur det går med mig, det vet jag inte, den minsta
ökning af produktionskostnaden skulle komma mig att gå öfver ända. För
ett par år sedan, vid senaste strejken, kommer ni ihåg, att jag då gaf efter?
Då kunde jag det ännu. Men denna stegring af arbetslönen har icke förty
varit ruinerande, ty det är nu två år, jag kämpat med ständiga
svårigheter... I dag skulle jag hellre genast stänga butiken än att nästa månad
inte veta, hvar jag skulle ta pengar ifrån till af löningen åt er.»
Chaval skrattade elakt midt i ansiktet på denne husbonde, som talade
så öppet med dem om sina affärer. De andra slogo ned hufvudet, envisa,
tviflande och utan att kunna få i sitt hufvud, att en arbetsgifvare icke
förtjänade miljoner på sina arbetare. Då vidhöll Deneulin med bestämdhet
sina påståenden. Han talade om sin strid mot Montsou, som alltid låg på
lur, färdig att sluka upp honom, om han en vacker dag var nog dum att
bryta halsen af sig. Det var en vild konkurrens, som tvingade honom till
att på allt sätt göra besparingar, så mycket mera som det stora djupet i
Jean-Bart för honom ökade uppfordringskostnaden, hvilket ogynnsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
