Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhållande näppeligen motvägdes af kollagrets betydliga mäktighet. Aldrig
skulle han vid senaste strejken ha höjt arbetslönen, om han inte hade varit
tvungen att göra detsamma som Montsou, af fruktan att se sitt folk öfverge
honom. Och han hotade dem med hvad som komma skulle; tänk, hvilket
fint resultat för dem, ifall de tvunge honom att sälja och de då finge gå
under Montsoustyrelsens förfärliga ok! Han, för sin del, han tronade inte
långt borta i ett okändt tabernakel; han var icke en sådan där aktieägare,
som af lönar direktörer för att preja och skinna arbetaren och som denne
aldrig har sett; han var en riktig arbetsgifvare, som vågade något annat
än sina pengar; han satte in sin intelligens, sin hälsa, sitt lif i företaget. Ett
afstannande af arbetet skulle bli hans död, helt enkelt, ty han hade inte
något upplag, men måste i alla fall utföra orderna. Å andra sidan kunde
inte kapitalet, som var nedlagdt i materielen, ligga dödt. Hur skulle han
kunna fylla sina förbindelser, hvem skulle betala räntorna på de belopp,
som hans vänner hade anförtrott honom? Det skulle bli bankrutt.
»Så är det, mina hederliga vänner!» tilläde han, i det han slutade. »Jag
önskar, att jag kunde öfvertyga er. Man fordrar inte, att en människa
skall ta lif ve t af sig själf, eller hur? Och antingen jag skulle ge er dessa
fem centimer eller låta er strejka, så är det detsamma, som om jag skure
halsen af mig.»
Han slutade. Ett knotande sorl gick genom hopen. En del af
arbe-tarne tycktes tveka, och flera närmade sig åter schaktet.
»Alla böra åtminstone ha sin fulla frihet», sade en gruffogde ... »Hvilka
är det, som vilja arbeta?»
Catherine var en bland de främsta, som hade trädt fram. Men
ursinnig stötte Chaval henne tillbaka och skrek:
»Vi äro allesammans öfverens; det är bara kräk, som öfverge
kamraterna!»
Hädanefter tycktes all förlikning omöjlig. Skriken började på nytt,
man knuffade undan karlarne från schaktet så våldsamt, att man höll på
att krossa dem mot väggarna. Ett ögonblick sökte Deneulin i sin förtviflan
att kämpa ensam, att med våld betvinga denna hop; men det var en gagnlös
galenskap, han måste dra sig tillbaka. Och några ögonblick satt han på
kolemottagarens kontor, andlös hopsjunken på en stol, så förtviflad öfver
sin vanmakt, att han icke fick den minsta ingifvelse. Omsider lugnade
han sig och sade till en uppsyningsman att gå efter Chaval; och när denne
sistnämnde hade samtyckt till samtalet, afskedade Deneulin med en gest
alla de andra.
»Låt oss vara ensamma.»
Deneulins afsikt var att komma under fund med, hvad denne gök
egentligen hade i sinnet. Allt ifrån de första orden fann han, att mannen var
fåfäng, förtärd af lidelsefull afund. Då tog Deneulin honom med smicker,
låtsade förvåning öfver, att en så utmärkt arbetare som han på detta sätt
blottställde sin framtid. Så till förståendes, att Deneulin länge hade haft
ögonen fästa på honom i och för en snabb befordran och han slutade med
att utan omsvep erbjuda Chaval att utnämna honom till gruf fogde längre
fram. Chaval hörde tyst på honom, först med knutna näfvar, men
småningom lät han dessa slappas. Stridiga tankar rörde sig i hans hjärna: om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
