Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skaran hade fått syn på Maigrat uppe på taket till skjulet. Trots
sin otymplighet hade han i sin feberaktiga ifver lätt klättrat upp på
spal-jeren utan att bry sig om, att spjälorna gingo sönder, och nu lade han sig på
magen på tegelpannorna, och sökte att komma bort till fönstret. Men
takets sluttning var mycket brant, hans stora mage hindrade honom och
han slet sönder naglarna. Han skulle emellertid nog ha kraflat sig ända upp
till fönstret, om han inte hade börjat att skälfva och skaka i kroppen af
fruktan för, att de skulle kasta sten på honom, ty hopen, som han inte längre kunde
se, fortfor att skrika nedanför honom:
»Buss på katten! buss på katten!... Den ska’ vi ta kol på!»
Och plötsligt släppte han taget med bägge händerna. Han rullade som
ett klot, studsade mot takrännan, föll tvärs öfver skiljemuren så olyckligt,
att han åter studsade åt vägen till, där han spräckte hufvudskålen mot kanten
på en afvisare. Hjärnan sprutade ut. Han var död. Däruppe stod hans
hustru blek och villrådig bakom fönsterrutan och såg fortfarande på.
Först inträdde en känsla af häpnad. Etienne stod stilla, och yxan
gled ur hans händer. Maheu, Levaque och alla de andra glömde hela boden,
med ögonen riktade mot muren, där en fin, röd stråle sakta rann. Skriken
hade upphört, tystnad utbredde sig i den tilltagande skymningen.
Men med ens började åter skriken. Det var kvinnorna, som störtade
fram, berusade af blodet.
»Det finns således en god Gud! Åh, ditt svin, nu är det slut med dig!»
De skockade sig kring det ännu varma liket, de skymfade det under
skrattsalfvor, i det de kallade hans spräckta hufvud för smutstrut och i
dödens närvaro tjutande gåfvo luft åt sitt brödlösa lifs mångåriga hätskhet.
»Jag var skyldig dig 60 francs, nu har du fått betaldt, du tjuf», sade
hustru Maheu, ursinnig liksom de andra. »Nu ska* du inte flera gånger neka
mig kredit... Vänta, jag måste göda dig lite till.»
Med alla sina tio fingrar krafsade hon ihop jord, tog två näfvar fulla och
stoppade den med våld i hans mun.
»Seså, ät nu! Ät, ät, du som åt oss!»
Smädelserna blefvo allt flera och värre, medan den döde, utsträckt
på ryggen, med sina stora, stirrande ögon såg upp mot den oändliga rymden,
hvarifrån mörkret sänkte sig ned. Denna jord, som hade proppats in i hans
mun, var det bröd, han hade nekat dem. Och nu skulle han icke mera äta
något annat än detta brödet. Det hade icke alls haft någon lycka med sig
för honom, att han hade låtit de fattiga svälta.
Men kvinnorna ville hämnas på honom också för annat. Man hörde
mor Brulés gälla röst:
»Vi ska snöpa honom!»
»Ja, ja!... Han har varit för mycket liderlig, den uslingen!»
Mouquette var redan i färd med att draga af honom byxorna, medan
hustru Levaque lyfte upp hans ben. Och med sina torra käringhänder
begick sedan mor Brulé en ohygglig stympning af den dödes kropp och rånade
den på en vederstygglig trofé, som gälla röster hälsade med förbannelser,
jublande öfver, att det icke mera var en man, som skulle jordas. Fru
Maigrat stod fortfarande orörlig vid fönstret däruppe. I den nedgående solens
sista strålar vanställde fel och grumligheter i fönsterrutorna hennes bleka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
