Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansikte, så att hon tycktes le. Slagen, hvarenda timme bedragen, själf
från morgon till kväll böjd öfver en räkenskapsbok, kanske hon nu verkligen
skrattade åt kvinnornas dåd där nere.
Isade af fasa, hade man åsett den gräsliga stympningen. Hvarken
Etienne, Maheu eller de andra hade hunnit lägga sig emellan: de stodo orörliga
vid detta furiernas anlopp.
Etienne svängde åter yxan. Men den pinsamma känslan skingrades icke,
detta lik, spärrade vägen och skyddade handelsboden. Många hade vikit
tillbaka. Det var som om en känsla af mättnad skulle ha lugnat dem.
Maheu stod där fortfarande dyster, då han hörde någon röst, som hviskade
till honom, att han skulle rädda sig. Han vände sig om och såg Catherine,
svart och flämtande och alltjämt klädd i sin gamla manströja. Han stötte
henne tillbaka. Han ville icke höra på henne, utan hotade att slå henne.
Då gjorde hon en åtbörd af förtviflan, tvekade, men skyndade så bort till
Etienne.
»Fly, fly, gendarmerna komma!»
Han också körde bort henne och skymfade henne, ty han kände, att
blodet efter de slag, han fått, åter steg upp i hans ansikte. Men han gaf sig
icke, hon tvang honom att kasta bort yxan, hon drog med oemotståndlig styrka
bort honom vid båda armarna.
»Jag säger dig, att gendarmerna komma! ... Hör, hvad jag säger. Det
är Chaval, som har gått efter dem och för dem hit, ifall du vill veta det,.
För min del, bjöd mig detta emot, och därför har jag kommit hit... Rädda
dig, jag vill inte, att de skola gripa dig.»
Och Catherine förde bort honom, just när en tung galopp på af stånd
skakade stenläggningen. Genast hördes ett skrik: »Gendarmerna,
gendarm-merna!» Det blef en vild villervalla, en flykt hals öfver hufvud, så ursinnig,
att vägen var fri på ett par minuter, fullständigt rensad, liksom sopad af en
orkan. Endast Maigrats lik bildade en mörk fläck på den ljusa marken.
Framför Tisons ölstuga fanns ingen mera kvar än Rasseneur, som med lättadt
sinne och belåten min applåderade gendarmernas lättvunna seger; medan
i Montsou, där allt tycktes öde och mörkt, herrskapen kallsvettades och
hackade tänderna inom de tillbommade husraderna, utan att våga att titta ut.
Slätten dränktes i den mörka natten, endast masugnarna och smältugnarna
brunno mot det dystra himmeln. Gendarmernas tunga galopp nalkades, de
kommo ut på vägen i en massa, utan att man kunde urskilja dem. Och
bakom dem, anförtrodd åt deras beskydd, kom omsider sockerbagarens i
Mar-chiennes vagn, en kärra, hvarifrån en kökspojke hoppade ned och helt lugnt
började att packa upp degformarna till vol-au-venferna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
