Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om hvilka kamrater, som saknades. Kanske voro de tjugo, kanske fyrtio.
En enda sak stod fast för ingeniören: att det fanns folk nere i grufvan.
Under vattnets brus och bjälkarnas nedstörtande kunde man urskilja deras
skrik, när man lutade sig fram öfver schaktmynningen.
Négrels första åtgärd var att skicka efter direktör Hennebeau och att
söka stänga grufvan. Men detta sistnämnda var redan för sent, ty
gruf-arbetarne, som hade störtat i väg till grufbyn Tvåhundrafyrtio, liksom om
de hade varit förföljda af schaktförtimringens ras, hade redan satt skräck i
familjerna; och skaror af kvinnor, af åldringar och barn, rusade ned till
grufvan under skrik och gråt. Man måste drifva dem tillbaka, en kedja af
upp-syningsmän fick order att hålla dem på afstånd, ty de skulle ha hindrat alla
åtgärder. Utan att tänka på att byta kläder, stodo många af de ur schaktet
uppkomna arbetarna häpna kvar där, bundna af en förskräckelsens
trollmakt vid detta förfärliga hål, där de så när hade fått stanna. Alldeles utom
sig skockades kvinnorna omkring dem, bönföllo och frågade dem, bådo att
få veta namnen. Var han med därnere? och hon? och den? De visste icke
något, de ryste och betedde sig som tokiga människor, med åtbörder, som
sökte att förjaga en ohygglig syn, som ständigt förföljde dem. Hopen
ökades hastigt, och jämmer hördes öfverallt på vägarna. Och uppe på
slaggberget, i Bonnemorts koja, satt på marken en man, Suvarin, som icke
hade gått sin väg, utan var kvar och såg på.
»Namnen! namnen!» skreko kvinnorna med af tårar kväfd röst.
Négrel kom fram dit ett ögonblick och yttrade:
»Så fort vi ha fått veta namnen, skola vi bekantgöra dem. Men
ingenting är ännu förloradt, alla skola bli räddade... Jag skall fara ned.»
Stum af ångest, väntade nu hopen. Med lugnt mod rustade sig verkligen
ingeniören att fara ned. Han hade låtit haka af hissburen och gaf order om
att i dess ställe vid ändan af kabeln fästa en tunna och enär han befarade,
att vattnet skulle släcka hans lampa, befallde han att fästa en annan lampa
under tunnan, som skulle skydda den.
Darrande, med likbleka och förstörda ansikten hjälpte gruffogdar till
med dessa förberedelser.
»Ni far ned med mig, Dansaert», sade Négrel kort.
Men när han såg, hur modlösa alla voro, såg, att öfverfogden vacklade,
alldeles rusig af förskräckelse, sköt han undan honom med en föraktfull åtbörd.
»Nej, ni skulle bara vara mig till besvär... Jag far hellre ensam».
Han satt redan i den trånga tunnan, som svängde vid kabelns ända och
hållande sin lampa i den ena handen, medan han med den andra omfattade
signallinan, ropade han själf till maskinisten:
»Sakta ned!»
Maskinen satte linskifvorna i rörelse och Négrel försvann i
afgrunds-svalget, hvarifrån de olyckligas tjut alltjämt steg upp. Högst upp i schaktet
var allt orubbadt; han fann, att den öfre delen af schaktförtimringen var i
godt skick. Svängande midt i schaktet, snurrade han omkring och lyste
på väggarna; läckorna i fogarna voro så obetydliga, att hans lampa icke hade
något ondt af dem. Men när han på 300 meters djup kom till den undre
förtimringen, släcktes lampan, såsom han hade förutsett; en framsprutande
vattenstråle fyllde tunnan. Sedan hade han inte mera att se vid än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
