Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under tunnan hängande lampan, som gick före honom i mörkret, och trots
sin oförskräckthet bleknade han och ryste inför ödeläggelsens fasa. Endast
några plankor voro kvar, de andra hade rasat ned jämte ramarna, som
innefattat dem. Där bakom urgräfdes ofantliga hålor; den gula, mjölfina sanden
rann i väldiga massor, medan »störtflodens» vattenmassor, detta
underjordiska hafs med okända stormar och skeppsbrott, flödade ut likt en sluss,
som tömmes. Négrel fortfor att sänka sig ned och försvann i dessa tomma
svalg, som oupphörligen växte, piskad och snurrande rundt i detta
vatten-språngens skyfall samt så illa lyst af lampans röda stjärna, hvilken smög
fram därnere, att han tyckte sig urskilja gator och kvarter i en förstörd stad,
mycket långt bort i de stora, rörliga skuggornas lek. Här var nu allt
mänskligt arbete omöjligt. Han hade nu icke längre hopp om något annat än att
söka rädda de människor, som voro i fara. Allt efter som han kom djupare
ned, hörde han tjutet tilltaga i styrka. Men han måste stanna, ett
oöfver-vinneligt hinder stängde schaktet, en hopad massa af timmer, ledskenornas
brutna ekplankor, stegschaktets remnade väggar, som trasslat ihop sig med
pumpverkets lösryckta ledningsrör. När han nu med beklämdt hjärta länge
såg på allt detta, upphörde tjutet med ens. Säkert hade de olyckliga för
det hastigt stigande vattnet flytt in i stollgångarna, såvida icke den växande
floden redan hade täppt munnen på dem.
Négrel måste besluta sig för att dra i signallinan för att bli upphissad.
Men så lät han åter tunnan hålla stilla. Han var fortfarande i högsta grad
förvånad öfver det plötsliga i denna olycka, hvars orsak han icke kunde
fatta. Han ville klargöra för sig den saken och undersökte de få plankor i
schakt för timringen, hvilka ännu höllo stånd. Redan på af stånd hade skåror
och hugg i trät väckt hans förvåning. Dränkt af fuktigheten, höll hans lampa
på att slockna, han trefvade därför med fingrarna och kände då mycket
tydligt snitt af en såg, borrhål — ett helt afskyvärdt förstörelseverk.
Tydligen hade någon velat åstadkomma denna katastrof. Gapande satt han kvar
och stirrade, då plankorna brakade och i en sista sättning, som höll på att
rycka honom med sig, störtade ned i djupet jämte sina inramningar. Det var
slut med hans mod; tanken på den man, som hade utfört detta, kom håren
på hans hufvud att resa sig på ända, isade honom med en from fruktan för det
onda, liksom om mannen skulle ha fullständigt gått upp i mörkret och
därigenom hade ännu funnits där, vidunderlig och förskräcklig genom sitt
omätliga nidingsverk. Han skrek, han ryckte ursinnigt i signallinan; och det
var för öfrigt hög tid, ty han såg, att hundra meter högre upp den öfre
schakt-för timringen började att i sin ordning sätta sig i rörelse: fogarna öppnades,
förlorade sin drefpackning och släppte ut hela bäckar. Schaktet blottades
fullständigt på förtimring och skulle komma att rasa, det var nu endast en
fråga på några timmar.
Däruppe väntade herr Hennebeau ängsligt på Négrel
»Nå, hur är det?»
Men ingeniören kunde icke få fram ett ljud, icke säga ett ord.
»Det är inte möjligt. Man har aldrig sett något dylikt. .. Har du noga
undersökt?»
Misstroget seende sig omkring, nickade han ett ja. Han ville icke ge
någon närmare förklaring i närvaro af några underfogdar, som stodo och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
