Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stegschaktet, och man nämnde bland dem gubben Mouquet, hvilket vållade
stor förvåning, ty ingen trodde, att han var nere i grufvan. Men de fem
räddades berättelse gjorde jämmern mycket värre: femton kamrater hade icke
kunnat följa med dem, utan hade gått vilse och inspärrats af ras, och det
fanns inte mera någon möjlighet att hjälpa dem, ty vattnet hade redan stigit
till tio meter i Réquillartgrufvan. Man fick reda på alla namnen; luften
fylldes af ett tillintetgjordt folks kvidan.
»Förmå dem att tiga!» upprepade Négrel ursinnig. »Och ha dem att dra
sig tillbaka... Ja, ja, hundra meter!... Här är farligt! Tillbaka, tillbaka
med dem!» ’ iv i
Man måste slåss med de stackars människorna. De inbillade sig andra
olyckor: man körde bort dem för att dölja de döda för dem; underfogdarna
måste förklara för dem, att schaktet skulle göra slut på hela grufvan. Denna
tanke gjorde dem alldeles stumma af förfäran och till sist läto de steg för
steg drifva sig tillbaka, man var tvungen att fördubbla vakterna för att hålla
dem på afstånd, ty liksom om de hade dragits dit, kommo de ständigt
tillbaka mot sin egen vilja. Och mannen däruppe på slaggberget, den ljuslette
mannen med flickansiktet, satt och fördref tiden med att röka cigarretter
utan att ta sina klara ögon från grufvan.
Nu började väntan. Ingen hade ännu ätit, men ingen gick ur stället.
Så småningom hade hopen spridt sig öfver fälten i närheten och på hundra
meters afstånd slagit en cirkel kring grufvan. Midt i det stora tomrummet
reste sig Voreux. Icke en lefvande varelse, icke ett ljud mera, det var som
en öken, fönstren och dörrarna, som stodo öppna, visade, hur öde och tomt
det var inuti byggnaden, en röd katt, som hade blifvit kvarglömd, vädrade det
hotande, som låg i denna ödslighet, hoppade ned utför en trappa och
försvann. Eldarna under ångpannorna höllo på att slockna, ty den höga
tegelskorstenen släppte upp blott svaga rökmoln mot de mörka molnen, medan
flöjeln på schakttornet gnisslade för vinden med ett gällt litet läte, den enda
melankoliska stämman från dessa vidsträckta byggnader, som snart skulle dö.
Klockan två hade ännu ingen rörelse förmärkts. Hennebeau, Négrel
och andra ingeniörer, som hade skyndat till, bildade en grupp i bonjourer och
svarta hattar framför folkmassan, och icke heller de veko från stället. Den
öfre schaktförtimringen måste hålla på att rasa, man hörde plötsliga dån,
och stötvisa, korta ljud af något, som föll ned i djupet, hvarefter följde djup
stillhet. Det var såret, som alltjämt blef större: raset, som börjat i djupet,
steg högre upp och nalkades ytan. Négrel greps af en nervös otålighet,
han ville själf se förödelsen och gick redan framåt, ensam inom det förfärliga
tomrummet, då man skyndade fram och häjdade honom. Hvad skulle det
tjäna till? Han kunde ju inte i minsta mån förebygga olyckan. Men en
gammal grufarbetare lyckades gäcka vaktens uppmärksamhet och sprang ända
fram till baracken; men han kom helt lugn tillbaka, han hade hämtat sina
träskor.
Klockan slog tre. Ännu ingenting. Ett störtregn hade genomblött
folkmassan, utan att någon hade vikit ett steg. Det var först tjugu minuter
öfver tre, som en första stöt kom marken att vackla. Voreux skälfde därvid;
men fast och stadigt, stod det ännu upprätt. Men en andra stöt följde
genast, och ett ihållande skrik utgick från de uppspärrade munnarna. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
