Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde på, utan förde sin morbror med sig tio meter därifrån, men så tyckte
han inte, att det var långt nog och gick därför en bit längre bort. Sedan
hviskade han helt tyst i direktörens öra och berättade honom om attentatet,
om de genomborrade och söndersågade plankorna, om grufvans åderlåtning
i svalget och dess dödsrossling. Direktören blef likblek och sänkte också
rösten med det instinktmässiga behofvet att undvika att tala om de stora
utsväfningarnas och brottens vidunderligheter. Det var onödigt att inför
Montsous tiotusen arbetare visa sig räddhågad; man finge se längre fram.
Och de båda fortforo att hviska, djupt häpna öfver, att en människa hade
haft mod att gå ned, att hänga sig ut öfver den gapande afgrunden och våga
lifvet många gånger om för att göra något så förskräckligt. De kunde inte
ens fatta ett så vansimiigt mod vid förstörelseverket.
När herr Hennebeau åter gick fram till gruffogdarna, var hans ansikte
förvridet af en våldsam nervös kramp. Han gjorde en åtbörd af förtviflan och
befallde, att genast utrymma grufvan. Det blef ett dystert begrafningståg,
ett tyst öfvergifvande med ögonkast tillbaka på dessa stora tegelmassor,
tomma, fast ännu upprättstående, men hvilka numera intet kunde rädda.
Och när direktören och ingeniören sist kommo ned från mottagningssalen,
möttes de af hopens envist upprepade rop:
»Namnen! namnen! säg oss namnen!»
Nu var också hustru Maheu där bland kvinnorna. Hon kom ihåg det
buller, hon hade hört under natten; troligen hade hennes dotter och
hyresgästen gått ut tillsammans och befunno sig nu säkert nere i grufvan, och sedan
hon först skrikit, att det var bra och att de just förtjänade att få bli kvar
där, de hjärtlösa, fega varelserna, hade hon rusat fram och stod nu i främsta
ledet och skälfde af ångest. Hon kunde för öfrigt icke längre tvifla: hvad
som rundt omkring henne yttrades om namnen på dem, som blifvit kvar
därnere, gaf henne upplysning. Ja, ja, Catherine var där, Etienne också,
en bland kamraterna hade sett dem. Men om de andra var man fortfarande
af olika meningar. Han var säkert icke där, men däremot säkert hon,
kanske Chaval, men en tågpojke svor på, att han hade farit upp tillsammans med
honom. Levaques och Pierrons hustrur hade ju icke någon, som var stadd i
fara, men de jämrade sig lika ifrigt och häftigt som de andra. Zacharie, som
gaf sig min af att gäckas med allting och som nu hade kommit upp bland
de första, hade gråtande omfamnat sin hustru och sin mor; han stod
bredvid modern och darrade liksom hon af ångest; han visade en alldeles
oväntad, öfversvallande ömhet för systern och ville inte tro, att hon var där nere,
så länge förmännen icke hade officiellt bekräftat det.
»Namnen, namnen! Af barmhärtighet säg oss namnen!»
Négrel, som var i stark sinnesrörelse, sade mycket högt till
uppsynings-männen:
»Nej, men så förmå dem då att tiga! Det är så man kan gräma sig till
döds. Vi ha inte reda på namnen.»
Ett par timmar hade redan förflutit. Under den första bestörtningen
hade ingen tänkt på det andra schaktet, Réquillarts gamla schakt. Herr
Hennebeau gaf order om, att man från det hållet skulle försöka
räddningsarbetet, då ett rykte spreds, att fem arbetare just hade undkommit
öfver-svämningen genom att gå upp på de ruttnade stegarna i det gamla obegagnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
