Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ännu mycket större ifver väckte räddningen af de uppslukade
gruf-arbetarna. Négrel hade fått det åläggandet att anstränga sig till det
yttersta, och armar fattades honom icke, ty i en ansats af broderlighet skyndade
alla arbetarne att erbjuda sina krafter. De glömde strejken, de frågade icke
alls efter betalningen; man behöfde inte ge dem något, de begärde endast att
få våga lifvet, nu då det var kamrater, som sväfvade i dödsfara. Alla voro
där med sina verktyg; de skälfde af ifver och väntade att få veta, hvar de
skulle hugga in. Tyvärr började rådvillheten redan vid frågan om ett
lämpligt och nyttigt arbete: hvad skulle man göra? hur skulle man gå ned? på
hvil-ken sida skulle man angripa klipporna?
Négrel hyste visserligen den meningen, att icke en enda af de olyckliga
var i lifvet; alla femton hade säkert omkommit — drunknat eller kväfts;
men det är regel vid grufolyckor att alltid antaga, att i djupet instängda
människor äro vid lif, och ur den synpunkten räsonnerade Négrel. Det första
problemet, han uppställde för sig, var att sluta sig till, hvart de hade kunnat
ta sin tillflykt. De gruffogdar och gamla grufarbetare, som han rådfrågade,
voro ense i den punkten, att kamraterna, när de sågo faran, säkert hade gått
upp från ort till ort ända upp till de högst belägna, så att de säkert hade
blifvit trängda tillbaka till ändan af någon af de öfversta vägarna i grufvan.
Detta stämde för öfrigt öfverens med gubben Mouques upplysningar, hvars
orediga berättelse till och med gaf anledning att antaga, att flyktens ursinniga
häftighet hade skilt skaran i små grupper, så att de flyende under vägen hade
strötts kring i alla etager. Men fogdarnas meningar afveko från hvarandra,
så fort man började att diskutera möjliga åtgärder för räddningsförsöken.
Då de orter, som voro närmast marken, lågo på ett djup af 150 meter, kunde
man inte tänka på att sänka ett schakt. Återstod Réquillart, det enda
tillträdet och den enda punkt, där åsikterna något så när kunde enas. Det värsta
var, att den gamla grufvan, som också hade blifvit öfversvämmad, icke
mera stod i förbindelse med Voreux och öfver vattenytan hade tillgängliga
blott några ortstumpar, som stodo i beroende af den första
burlastningsplatsen. Att länspumpa grufvan skulle kräfva åratal, det bästa beslutet
var alltså att noga undersöka dessa. Innan man logiskt kom till detta beslut,
hade det varit mycket diskuterande för att undgå en mängd outförbara
förslag.
Nu började Negrel att röra upp dammet i arkiven och när han hade
fått reda på de gamla kartorna öfver de båda grufvorna, studerade han dem
och bestämde de punkter, på hvilka undersökningarna borde riktas. Efter
hand uppeldades han af denna jakt, i sin tur greps han af en feberaktigt
själfuppoffrande hängifvenhet trots sin ironiska likgiltighet för både
människor och ting. Man fick redan från första början känna på svårigheterna
att gå ned i Réquillart: man måste rensa upp schaktmynningen, fälla rönnen,
röja bort slån- och hagtornsbuskar, och man måste också laga stegarna.
Sedan började de famlande försöken. Ingeniören, som hade gått ned med 10
arbetare, lät dem med järndelarna af sina verktyg slå mot vissa delar af flötsen,
hvilka han utpekade för dem, och under djup tystnad tryckte alla örat mot
kolet för att höra, om icke några aflägsna slag skulle svara. Men förgäfves
gick man igenom alla orter, dit man kunde tränga in. Den sista villan blef
värre än den första: hvar skulle man hugga in på kolbädden? Åt hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
