Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sofva, som de aldrig hade funnit tillräckligt välfödd och frodig! Det var
själfva deras lif, som hade störtat in; hvad tjänade det nu till att lefva, då de
skulle lefva utan henne?
Utom sig skrek hustru Levaque:
»Åh, den gamle rackaren, hvad har han gjort? Hvem kunde väl tänka
sig något sådant!... Och hustru Maheu, som inte kommer hem förrän i kväll!
Säg, skall jag springa efter henne?»
Föräldrarna, som voro fullständigt tillintetgjorda, svarade icke.
»Jo, det är bäst, inte sant?... Jag springer dit.
Men innan hon gaf sig i väg, fick hon ögonen på skorna. Hela grufbyn
var i uppståndelse, en skara folk trängdes och knuffades redan där ute.
Kanske skulle man stjäla bort dem. Och hos Maheus fanns det inte mera
någon karl, som kunde ta dem på sig. Helt sakta tog hon dem med sig. De
borde just passa till Bouteloups fötter.
I Réquillart hade herrskapet Hennebeau jämte Négrel länge väntat
på familjen Grégoire. Négrel, som kommit upp ur grufvan, gaf noggranna
upplysningar: man hoppades att samma kväll komma i förbindelse med
fångarna; men säkert skulle man få fram blott deras lik, ty dödstystnaden
fortfor. Bakom ingeniören satt hustru Maheu på sin stock och hörde
likblek på, hvad han meddelade, då hustru Levaque kom rusande och berättade
henne svärfaderns förskräckliga bedrift. Hon gjorde blott en häftig åtbörd
af otålighet och förargelse. Men hon följde ändå med.
Fru Hennebeau höll på att svimma. Så ohyggligt! Denna stackars
Cécile, som i dag varit så munter, så full af lifskraft för blott en timme sedan!
Herr Hennebeau måste för ett ögonblick föra in sin hustru i gubben Mouques
kyffe. Med sina tafatta händer häktade han upp hennes klädning,
vimmel-kantig af den myskdoft, som det öppna klädningslifvet släppte fram. Och
när hon flödande i tårar, hårdt omfamnade Négrel, som var förfärad öfver
detta dödsfall, hvilket plötsligt gjorde hans giftermål om intet, stod mannen
befriad från en pinsam oro, och såg på, hur de beklagade sig tillsammans.
Denna olycka ordnade allt; i sin fruktan för kusken föredrog han att behålla
systersonen.
V.
Nere i schaktet tjöto de stackars öfvergifna af förskräckelse. Nu stod
vattnet dem upp till magen. Strömmens brusande dån bedöfvade dem,
schaktförtimringens sista nedrasande kom dem att tro på världens
undergång. Och hvad som totalt bragte dem från vettet, det var de i stallet
instängda hästarnas gnäggningar, ett förfärligt, oförglömmeligt dödsskri af
ett djur, som man håller på att slakta.
Mouque hade släppt Bataille. Skälfvande stod den gamla hästen där,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
