Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med uppspärrade ögon stirrande på detta vatten, som alltjämt steg.
Burlast-ningsrummet fylldes hastigt; i det röda ljuset från de tre lamporna, som
ännu brunno under hvalfvet, såg man det grönaktiga vattnets stigande. Och
när han kände sitt hår blötas af detta iskalla vatten, rusade hästen åstad i
ursinnigt galopp, han rusade in i en af lingångarna och försvann där.
Nu blef det en ursinnig kamp för lifvet, människorna följde efter djuret.
»Här duger det inte att söla längre!» ropade Mouque, »vi måste försöka
åt Réquillart.»
Den tanken, att de kunde komma upp genom den närbelägna gamla
grufvan, ifall de hunne fram, innan vägen blef ve afskuren, ryckte dem nu med
sig. De tjugo människorna sprungo i rad, de knuffade hvarandra och höllo
upp lamporna i luften, för att vattnet icke skulle släcka dem. Lyckligtvis
höjde stollen sig i helt omärklig stigning; de gingo ett par hundra meter
framåt, kämpande mot vattnet, utan att detta steg högre. Slumrande
föreställningar väcktes hos dessa bestörta själar, de åkallade jorden, ty jorden
var det, som hämnades, som på detta sätt gaf ifrån sig flötsens blod, emedan
man hade skurit af en af dess pulsådror. En gubbe stammade glömda
böner, i det att han böjde sina tummar utåt för att blidka grufvans onda
andar.
Men vid första korsvägen uppstod oenighet. Gamle Mouque ville
vika af till vänster, andra svuro på, att den genaste vägen var att taga af
till höger. Man förlorade en minut.
»Nå, så släpp till lifhanken, det rör mig inte!» skrek Chaval rått. »Jag
kilar den här vägen.»
Han vek af till högér, och ett par kamrater följde med honom. De
andra fortforo att löpa efter fader Mouque, som hade vuxit upp nere i
Réquillart. Men han tvekade i alla fall själf och visste inte, hvar han skulle vika
af. Man blef konfys, de gamla grufarbetarna kände icke mera igen orterna,
hvilkas härfva hade liksom trasslat ihop sig för dem. Vid hvarje vägskäl
stannade de villrådiga och tvekande, och dock måste de fatta ett beslut.
Etienne sprang sist, hindrad af Catherine, hvilken var förlamad af
trötthet och fruktan. Han skulle för egen del ha velat vika af åt höger jämte
Chaval, ty han trodde, att denne var på rätt väg, men han hade skilts från
honom med risk att få bli kvar i grufvan. För resten rusade de fortfarande
fram i vild oreda, en del kamrater hade dragit iväg åt sitt håll; det var nu
endast sju efter gubben Mouque.
»Häng dig om min hals, jag skall bära dig», sade Etienne till den unga
kvinnan, när han såg, att krafterna sveko henne.
»Nej, låt mig vara», mumlade hon, »jag orkar inte mera, jag vill hellre
dö genast».
De hade blifvit omkring femti meter efter de andra, och trots hennes
motstånd lyfte han upp henne, då orten plötsligt täpptes till: ett kolossalt
block rasade ned och skilde dem från de andra. Öfversvämningen blötte
redan upp klipplagren, så att ras timade på alla håll. De måste vända om.
Och sedan visste de icke, i hvilken riktning de gingo. Det var förbi, de
måste öfvergifva tanken på att komma upp genom Réquillartschaktet. Deras
enda hopp var att komma upp i de högre belägna orterna, dit man kanske
skulle komma och befria dem, om vattnet föll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
