Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slet en sådan kramp, att tårarna kommo henne i ögonen. Men hon förstod,
hvad han ville; redan på morgonen hade han flåsat henne på halsen, hans
förra ursinniga begär hade gripit honom, när han fick se henne hos den andre.
De blickar, hvarmed han lockade henne, hade en glöd, som hon väl kände
igen — samma glöd som under hans anfall af svartsjuka, när han föll öfver
henne med knytnäfslag och anklagade henne för allehanda
vederstyggligheter tillsammans med moderns inackordering. Och hon ville icke, hon
fruktade för att, ifall hon återvände till honom, de bägge männen skulle
störta sig öfver hvarandra i detta trånga källarhål, där de kämpade med
döden. Herre Gud, kunde de då inte sluta sitt lif i god sämja!
Hellre skulle Etienne ha svultit ihjäl, än han skulle ha tiggt Chaval
om en munsbit bröd. Tystnaden blef allt tyngre, det tycktes draga ut
på en ny evighet genom långsamheten hos de enformiga minuterna, som
förflöto en och en utan minsta hopp. Det var nu en dag, de hade varit
instängda tillsammans. Den andra lampan bleknade, de tände på den tredje.
Chaval grep sig an med sin andra smörgås och brummade:
»Så kom då, nöt!»
Catherine ryste. För att hon skulle vara fri, hade Etienne vändt sig
bort. Då hon icke rörde sig, sade han tyst till henne:
»Gå, mitt barn!»
De tårar, som hon kväfde, började nu att flöda. Hon grät länge och
hade inte ens kraft att stiga upp. Hon visste icke ens mera, om hon var
hungrig, ty hon led af en smärta, som pinade hela kroppen. Etienne hade
stigit upp, gick fram och tillbaka, bultade förgäfves grufarbetarnas signal,
förbittrad öfver denna återstod af lif, då han tvingades att lefva där,
fast-kedjad vid denne rival, som han afskydde.
Det fanns icke ens utrymme nog för att kunna förgås långt ifrån
hvarandra. Så snart han hade tagit sex steg, måste han vända och törna emot
denne man. Och hon, den beklagansvärda unga kvinnan, som männen
till och med i jordens innandöme täflade om, hon skulle tillhöra den, som
lefde längst, ännu en gång skulle Chaval stjäla henne ifrån honom, ifall
han ginge bort först. Det blef intet slut på detta, timmar följde efter
timmar, den vedervärdiga beblandelsen blef allt värre, med andedräktens
förgiftande och de gemensamt tillfredsställda behofvens orenlighet. Ett par
gånger kastade han sig emot klipporna liksom för att spränga dem genom
knytnäfslag.
Ännu en dag led mot slutet; Chaval hade satt sig bredvid Catherine och
delade med henne sin sista smörgåshalfva. Hon tuggade med svårighet
munsbitarna, och han lät henne betala hvar och en af dem med en smekning;
i sin envisa svartsjuka ville han inte dö utan att åter äga henne i den andres
åsyn. Utmattad, som hon var, gjorde hon intet motstånd. Men då han
sökte att fullständigt ta henne i sitt våld, jämrade hon sig.
»Ack, låt bli, du krossar mig!»
Skälfvande af upphetsning] hade Etienne tryckt pannan mot
förtimringen för att ingenting se. Alldeles utom sig kom han fram med ett språng.
»Fan i dig, låt henne vara!»
»Angår det dig?» sade Chaval. »Kvinnan är min, ja, händelsevis är
hon min!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
