Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och han tog henne ånyo och kramade henne på trots, i det han våldsamt
tryckte sina röda mustascher mot hennes mun.
»Lämna oss i fred! Gör oss det nöjet att titta dit bort ett slag»,
fortsatte han.
Med krithvita läppar skrek Etienne:
»Om du inte släpper henne, så stryper jag dig!»
Den andre reste sig hastigt upp, ty han hade förstått af den hväsande
rösten, att kamraten nu skulle göra slut på saken. Döden syntes dem
alldeles för senfärdig; endera af dem måste genast rymma fältet.
»Akta dig!» mumlade Chaval; »den här gången gör jag slut på dig!»
Nu blef Etienne vansinnig. Hans ögon höljdes af en röd dimma, hans
strupe pressades ihop af en blodvåg. Han greps af behofvet att döda, ett
oemotståndligt fysiskt behof, den blodfulla öfverretningen af en slemhinna,
som framkallar ett häftigt hostanfall. Det steg upp, det bröt ut, oberoende
af hans vilja, genom den ärftliga belastningens påtryckning. Han hade i
väggen gripit tag i en skifferskifva, mycket stor och tung, han ruskade på
den och ryckte lös den. Med båda händerna och tiodubblad styrka högg
han till med den på Chavals skalle.
Denne hann icke att ta ett språng bakåt. Han föll med krossadt ansikte
och klufven hufvudskål. Hjärnan stänkte ned taket i orten, en
purpur-färgad stråle kvällde fram ur såret likt ett oafbrutet källsprång. Det uppstod
genast en pöl, hvari lampans rykande stjärna återspeglades.
Lutad öfver den fallne, stod Etienne och såg på honom med uppspärrade
ögon. Det hade alltså skett — han hade dödat! Oredigt kommo alla
hans strider åter i hans minne, hans gagnlösa kamp mot detta gift, som
slumrade i hans muskler, hans släkts långsamt hopade alkohol. Han var
dock icke rusig af annat än hunger, föräldrarnas dryckenskap långt tillbaka
i tiden hade varit nog.’ Håren reste sig på hans hufvud inför detta
fasansfulla mord, och fastän hans bildning uppreste sig däremot, kom en fröjd
hans hjärta att klappa — den djuriska glädjen öfver en ändtligen
tillfredsställd lystnad. Han erfor omsider en stolthetskänsla, stoltheten öfver att
vara den starkare. Den lille soldaten hade trädt fram för hans tankar,
soldaten, hvars strupe genomborrades med en knif och som dödades af ett barn.
Nu hade han också dödat.
Men Catherine, som stod upprätt, utstötte ett häftigt skrik.
»Min Gud, han är död!»
»Sörjer du honom?» frågade Etienne vildt.
Hon höll på att kväfvas, hon endast stammade. Vacklande kastade
hon sig i hans armar.
»Ack, döda också mig, ack, låt oss dö tillsammans!»
Hon slog armarna kring hans hals i en hård omfamning, och han slöt
också henne tätt intill sig, och de hoppades, att de skulle dö. Men döden
brådskade icke, och deras famntag löstes. Hon höll sedan för sina ögon,
medan han släpade undan den olycklige och kastade honom ned i det lutande
planet för att få bort honom från den trånga plats, där de ännu måste lefva.
Med detta lik vid fotterna skulle lifvet ha varit omöjligt. Och de blef vo
förskräckta, när de hörde honom plumsa ned i vattnet, och skummet stänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
