Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Folket - Svenskarne i Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ka tort frän hans eget, och Carl Johan* politik, som fann rfdligast att sjmlna
inom Skandinaviens naturliga gränser, afvisade derföre hvarje tanke på [-Fin-]anda-] {+Fin-
]anda+} 9(erviunande. För Finnen deremot var förbindelsen med Sverige en
förbindelse med hela den vcsjerländska, den gerroaniska kulturen. ett inarbetande
i ursprungligt främmande former, som efterhand antogo karakleren af
inhemska. Detta inarbetande ii ter, gånget till en viss punkt, medförde vadan af den
finska Mkegendomlighetetis undertryckande och upplösning i den gcrmaniska.
Jill denna vådliga punkt Uadc Finlands försvenskande iinnu icke hunnit, men
stod dock nära dertill, om man for döma af vissa tecken, säsom finskans
utträngande ur de bildade klassernas samtalsspråk *), folkpoesins aflynande ooh
dylikt mer, Man kan derföre med skäl säga, att om i cn förfluten tid Svensk
och Finne behöft hvarandrn oeh varit för hvarandra nyttige, de doek i rättan
tid skilts ät och derigenom tvungits att livar for sig ätergfi tid sig sjelf. Sä
ar rättvisa skedd åt biide det förflutna och samtiden, oeh det eviga förnuft,
soto framskymtar genom veridshändelserna, förnekar sig ej heller här.
Den gcrmaniska (svenska) kulluren i Finland uppträdde i början under
religiös form, som katholicism, hierarki, oeh bibehöll länge detta-hufvuddrag,
äfven sedan andra elementer gjort sig gällande. Do förste biskopan**
Henrik, Rudolf, Folqvinus, vanno under eröfringens vilda vapenbuller
endast martyrkronan. Men redan den fjerde, Thumas £1281—1245), uppträdde,
understödd af päfliga bullor, med en andelig furstes kraft, oeh anspråk, som
Finlands målsman i krig oeh fred. Det syntes, som hade dessa anspråk varit
för tidiga, ty Thomas dng i landsflykt pä Gottland, Bero, hans efterträdare,
nfstod 1245 till kronan landets utskylder, som dittills kommit kyrkan till
godo; men Bag vald, den nästföljande, förstod att skaffa sig och kyrkan
er-sättning medelst påbudet om 5,mat,skott, „ eller säfvelvnrors eriäggande till
presferskapet. Under Ca t il lus, den sjunde bispen, organiserades
fullständigare den hierarkiska styrelsen genom inrättandet af ett domkapitel i Älao,
tler Magnus I, tillika den förste litRidde biskop (1290—1308), varaktigt
fastade den andliga maktens medelpunkt, i det han invigde domkyrkan oeh
ditflyttade frän Nousis S:l Henriks hen. (fader Bagvald II bygden 1318 Kuu-
“I Ännu tiil medlet af firra århmiiradrt och sedoare talades allmänt finska i
sta-derna, äfven af de förmögnare, nch få voro de ir. födde ståndspersoner, som då
vnro okunniga i sitt lands modersmål,
sto befästaile biskopssäte, och s.Mimda Ulnnlod med all eu kyrkofurstes lin-*
ponerande ståt, ined eget siott, ined en svit af domherrar, ckorsiingare och
pra-beudarier, med Jellquier, hclgonabilder, kienodier oeh dyrbara skrudar, ät-»
njöt Hemming (1340—1365) — sjelf kanoniseradt helgon 1511 — det
största anseende. Johannes II Petri, som studerat i Faris och der varit
lärare („rcctor„), vågade bannlysa den mäktige Stino Slälarm, höfding i Wiborg.
Fullvasen uppträdde hierarkin under Magnus 01! a i T a v a s t (1412—1450),
den sjuttonde biskopen pii S:t Henriks stol. Magister i Prag, Vigdes hau i
Bom (ill biskop oeh företog några år sednare en kostsam resa till det heliga
landet. Hans domkapitel räknade 10 kaniker, Utom lägre andlige; hans
domkyrka ägde 14 altaren. Ehvart han drog, Ull visilalkmer eller riksdagar,
följde honom en svit af riddare oeh svenner, ieke ringare än en konungs följe.
Högt aktad i nordens trenne riken, togs han af konungarnc till råds, handlade
sjelf med kunglig myndighet och var den, nom under de oupphörliga
utiinns-fejderna Vidmakthöll lugnet inom sitt fädernesland. Så mäktig, som under
Magnus I, höjde livarken förr eller sednare hierarkin sitt hufvud i Finland.
Äfven hans närmaste efterträdare — Olaus Magni, hans systerson, som
likaledes kallas rector i Paris, cn af sin tids lärdaste män (1450—00) —
Conrad Bits, magister 1 I.eipztg, den nitiske reglerarelt af presterskapets
tjelistgöring oeh inkomster (1460—»8) — och Magluis III Stjeräkors,
magister i Parts»), ert mäktig prelat (1489-1500) — voro utmärkte män.
Pöfveväidets siste väldige kämpe i Finland var Arvid Kurk (1511—1522),
sitt fäderneslands redlige försvarare mot Dauskarnes våld. Tragiskt, väir
denne den tjagondetredje oeli siste kalholskc biskopetts slut. Flyende undan
Danskarne, ville han pä cn skuta öfverresa till Sverige frän Nerpes i
Österbotten, men uppslukades af liafvet med alla sina skatter och följeslagare.
Med honom sjönk kalbolska läran 1 Finland och en ny tid bi-öt in.
De 11 oste af dessa 23 biskopar voro med all sin hierarkiska stUt och sin
ömtålighet om hvad de ansägo för kyrkans rättigheter, lärde oeh om landet
högt förtjente män. De subordiucrade väl ytterst under påfven i Rom, som
insatte dem 1 värdigheten oeh af hviiken de fleste personligen utidfingo sin
skrud; dock känner man ej, att de länade sig till verktyg för dessa beryktade
*3 Såsom domprost i Åbo af Kejsar Fredrik III ntnumnd till tyska rikets pfalssgrcf-
ve, hviiken värdighet skulle gå i arf tiil alla domprostur i Åbo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
