Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En del af ett regementes hsitoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
stupat. Den nervösa retlighet, som striden mot den
osynlige fienden förut framkallat, var bortblåst och i
språngmarsch vältrade allt, hvad lif och anda hade, mot en seger,
som alla svurit att vinna.
Två infanteriregementen nådde strandbrädden och
hvar enda man förnam en kittlande känsla utefter
ryggraden, när han tänkte: nu smäller det. Ej ett ljud störde
stillheten, armén höll andan två sekunder och bidade.
Icke en rörelse, icke ett skott tillkännagaf, att fienden
väntade midt emot, och dock visste alla, att han fanns där.
■— Hvad ha’ de nu för djäfvuistyg i görningen? frågade
12,000 hjärnor utan att läpparne rörde sig. Och fortfarande
ingenting annat än samma djupa, högtidliga tystnad.
Soldaterna utbytte spörjande blickar, det gick en skälfning
genom massan och sedan bar det på nytt framåt i
språngmarsch.
Endast kall, hemsk dödstystnad på andra sidan. Att
så där blindt gå mot ett okändt, som kan vara döden, att
marschera rätt in i något, där utgång ej gifs, är mer än de
starkaste nerver förmå uthärda. Karlarne krökte
ofrivilligt sina ryggar, händernas grepp kring gevären slappnade
och flera af dem snafvade vid vattenbrynet, ty deras muskler
blefvo med ens mjuka som bomull och nekade helt tvärt
att göra tjänst. Men så kommo de i håg, att de voro
engelska soldater, de krokiga ryggarne rätades ut och
anfallskolonnen stod åter upprätt alldeles som ett sädesfält, öfver
hvilket en vindkåre brusat fram, böjande de mogna axen
mot marken. Marschen blef strängt noggrann och takten
ökades. Hvarför de gjorde det? — Det visste ingen. Några
trodde, att Hennes Majestät Drottningen ville det, och för
henne offrade de gärna lifvet, andra hade hört glunkas om,
att detta var en jättesvindel. Nå, det rörde dem ej, de voro
soldater, som kände sin plikt och resonerade icke. De hade
tagit »Änkans» penning och gifvit sitt löfte i stället, ett
löfte som de ämnade hålla in i bleka döden.
Solen strålade glittrande gladt ifrån en molnfri
himmel, kring dem var lekande lif och jublande fröjd, som
inbjöd till muntra skratt och lustiga infall, och här lurade
blott fara och smärta på dem. De syntes ej, men de funnos,
de lade sig blytungt öfver 2,000 tappre mäns bröst och
klämde dem så i sin omfamning, att en hvar tydligt hörde, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
