Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En del af ett regementes hsitoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS
kamraternas hjärtan dunkade under vapenrockarne. Hvad
skulle nästa sekund medföra? — Bah, de voro det stolta
Albions äkta söner, de tvekade ej längrre, kände ingen
fruktan mer, utan gjorde sig blinda och döfva och togo ut stegen,
fastän fötterna emellanåt föreföllo att vara nitade vid jorden.
Med halsarne framsträckta väntade artilleristerna vid
sina kanoner och kulsprutor. De ansträngde sig till det
yttersta för att se eller höra något, men när fienden
fortfarande lika envist gömde sig i sina hål, förlorade de
tålamodet och började dansen på eget bevåg.
Det var just hvad anfallskolonnen behöfde. Bullret
och larmet bakom den satte stål i nerverna och fart i benen,
den ohyggliga mara, som ridit männen försvann, de voro
befriade från den dystra nödvändigheten att tänka.
Smällarne och hvinandet bredvid och bakom dem verkade som
ett häftigt rus, deras torra gommar fuktades och de främsta
leden sprungo i floden. Nu gällde det att hinna fram,
tvekan eller söl betydde deras egen undergång, och de hade
en annan uppgift: att döda, att segra. Det gick raskt
framåt genom vattnet, som på det djupaste stället nådde
de kortväxte under armarne. Det var en lång rad hårdt
sammanslutna munnar och hotfullt blixtrande ögon hos en
hop män, hvilka endast begärde att segra eller stupa. Och
alltjämt ingenting, ingenting. Det bar redan uppför norra
stranden och icke ett skott var lossadt från den sidan,
ständigt nya öfverraskningar från den osynlige fienden, som
alltid fanns, där man icke sökte honom, aldrig där han
väntades.
Ett högt, skallande hurra bröt ut ur 2,000 strupar
och de bägge khakiregementena störtade uppför
sluttningen, lämnande en bred, våt väg efter sig genom gräset.
Det tog fem minuter för dem att komma under fund
med, att de stormat en position, som utrymts för minst
tvänne dagar sedan. Då tittade soldater och officerare
fånigt på hvarandra, skakade sina hufvuden och medgåfvo,
att de ej begrepo ett spår af detta krig, som vände upp
och ned på alla föreställningar om ett ordnadt fälttåg.
Deras första känsla liknade mycket bedragen förväntan,
sedan tego de beskedligt och sågo mulna ut, de nära nog
skämdes för sig själfva.
Det dröjde en hel månad, innan de två regementena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
