Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
tillfogade för andra gången. — »Måtte du lyckas, Abraham,
måtte du lyckas!»
»Hvarför skulle jag ej det? Att icke tvifla är att
lyckas, har ni själf sagt mig.»
»Det borde vara så, mer vet jag ej.»
En stunds tystnad uppstod, de hade talat slut.
Det, som händt här, var något mycket enkelt om också
ej lika alldagligt. Midt i stridens larm hade en man
förnummit samvetets röst, det enda märkvärdiga var, att han
lyssnat därtill. Och så kom en annan man, en gubbe, som
bibehållit barnets tro orubbad in i sin lefnads vinterafton,
och sade honom, att han hört rätt. Då böjde den andre
mannen sig, erkände sitt misstag och gick, obekymrad om
allt annat lydande det bättre inom sig.
Bränderna i elden kolade och sjönko ihop med ett
svagt prassel, en kylig pust lekte med de sista, blåbleka
lågorna och utanför lägret stod mörkret alltjämt lika tätt
och ogenomträngligt. Alla med undantag af några
skyltvakter tyktes sofva och tystnaden låg så mäktig kring allt,
att en hvar, som nödgades göra en rörelse, ofrivilligt
inskränkte sig till det minsta möjliga. De båda männen lämnade
sin plats och närmade sig fångarne. Tigande gingo de förbi
de snarkande dragonerna och nalkades officerarne, hvilka
uppbjudande sina sista krafter höllo sig vakna och väntade
utan att veta på hvad. Framför dem stannade männen och
den längste frågade sakta.
»Sofva ni?»
»Nej. Och vi se hälst, att vi lämnas i fred.»
Hvarken den trotsigt tvära tonen eller den otåliga
åtbörd, som beledsagade orden, gjorde något intryck på
männen. De stodo orörliga och den, som framställt frågan,
sade som ett slags förklaring.
»Mitt namn är van der Nath, fältkornetten.»
Officerarne höjde sina tunga ögonlock och sågo
nyfiket på den, de hört uppgifvas vara fiendens anförare. I
mörkret urskilde de en sex och en half fot lång jättegestalt
med en förvånande bredd öfver axlarne. Och när en brand
flammade till och en sekundbelyste de närmaste
föremålen, iakttogo de ett par klara, vänliga ögon, hvilka forskande
blickade rätt fram, som om de velat se något mera än det
yttre skalet, och så hunno de gifva akt på det stora skägget,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
