Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den ropande rösten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
som finkrusigt och långt bredde sig öfver det väldiga bröstet.
Synliga tecken angåfvo ej hans rang, det enda, som
möjligen skilde honom från omgifningen, var en själfmedveten
säkerhet, troligen alstrad af vanan att gifva order.
»Jag vill blott fråga, ifall ni önska något?» sade han
lugnt.
»Tack, vi behöfva ingenting!» ljöd samtidigt från
bägge officerarne. De ansågo sig veta, hvad deras ställning
fordrade och fastän en oblid slump gjort dem till fångar,
ämnade de ej genom några eftergifter kompromissa sig till
bättre behandling än kamraterna i olyckan.
»Godt!» återtog van der Nath med samma, som
officerarne funno irriterande, säflighet. ■—• »Om ni båda nu
gifva mig ert ord på, att ej försöka rymma, så länge vi äro
på marsch, skola ni. . .»
»Vi lofva ingenting», afbröt löjtnant Kennedy kort.
Fältkornetten vägde betänksamt sitt gevär i handen,
och efter en stund kom hans svar långsamt och halfhögt.
f Ja, då kan jag ej göra något mer för er, ni bli
behandlade som alla andra fångar.»
»Det är just hvad vi önska.»
»God natt . . . nej, god morgon då!» — Han skrattade
mjukt och vänligt, långt nere i bröstet och tillade därefter.
— »Vi bryta upp tidigt, så ni göra nog klokast i att sofva
en timme dessförinnan. Det bestås inga långa raster under
vår färd, vi ha brådt.»
»Vi skulle blifva er ytterst förbundna, om ni sparade
edra råd. Jag hoppas för min del, att vi, åtminstone hvad
sömnen beträffar, tillåtas handla efter eget godtfinnande.»
Ifrån att hafva varit vänlig blef van der Naths min
ohöljdt förundrad och han gjorde sig det öfverflödiga
besväret att vända sig bort för att dölja det. Han begrep
synbarligen inte alls, hur hans af idel välvilja dikterade ord kunde
mottagas på detta sätt, men han blef ej det minsta
förolämpad af den hvassa tonen. Dragen i hans ansikte
utjämnades hastigt och det vänliga uttrycket efterträddes af den
blyga förvåning, som hos goda människor vanligen åtföljer
ett begånget misstag.
Löjtnant Kennedy, som svarat honom, såg segerstolt
på sin kamrat. Han kände sig glad öfver att hafva gjort
denne jätte förlägen och njöt att af se honom stå framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
