Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
världen fordrar det för exemplets skull. Hon känner, att hon
har en mask för ansiktet, men hon börjar redan blifva van
därvid. Hon skrattar muntert och finner sig smickrad af
att höra sägas: »Se där en, som tager saken så, som den
bör tagas; och när man betänker, hur de två hålla af
hvarandra, är det verkligen storartadt att se henne sådan.»
Hon ler på nytt, känner sig styrkt af detta omdöme och
fortsätter ända till slutet.
Men hemkommen borrar hon hufvudet i
örngottskudden och gråter, som om hjärtat ville brista. Är han död,
lefver han, är han sjuk eller... nej, nej... nej... jo...
Hon ville icke tänka, blott hoppas, och just det kan hon ej.
Men hon vågar icke heller gråta längre, ögonen blifva röda
och glanslösa däraf, hyns klarhet kan skämmas och hon törs ej
visa sig sådan för andra. Med en hjältemodig ansträngning
prässar hon tårarne tillbaka och tvingar fram sitt stereotypa
intetsägande leende.
Hon blir blek och mager, ögonen glänsa som af feber,
hon får hysteriska anfall, men läkarne lyckas ej finna en
rimlig förklaringsgrund till hennes sjukdom, leendet
bedrager dem. Och under tiden hyser hon blott ett begär:
att få gråta ut, men hon ler och skrattar alltjämt och lider i
ensamheten oerhördt af att nödgas göra våld på sin natur,
och hur gärna hon än vill det, kan hon ej låta trösta sig
af sina godhjärtade medmänniskors ömma deltagande, hon
vet, hvilka stränga fordringar, som ligga gömda däri.
Hennes fruktan visar sig plötsligt öfverflödig, den
trolofvade kommer tillbaka med förlust af ett ben.
Krymplingen blir rörd af det mottagande, som möter honom, han ser
sin fästmö med samma ögon som mannen, hvilken drog bort
för ett halft år sedan. Han gifter sig med den halft
ihjälpinade, hysteriska kvinnan och bröllopsgästerna säga
sakta till hvarandra: »så vackert, det behöfs verkligen ett
skådespel, som detta för att hålla modet uppe i dessa dystra
tider.
Men de tvinsjuka, ofullgångna stackare, som blifva
frukterna af detta vackra äktenskap, bekymrar sig ingen om.
Att de sakna krafter till kampen för uppehället angår
egentligen blott föräldrarne, de sörja sig också sjuka för barnens
skull. Fadern blir hypokonder, modern kommer på en
anstalt för sinnessjuka, och när hon dör, hviskas dämpadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
